onsdag 30 december 2015

Gott nytt år!

Ett gott nytt och händelserikt år alla läsare!
Bild tagen av Gia Fagerström år 2006. På bilden är ett naturväsen, se noga efter..




tisdag 29 december 2015

En reflextion om hur det var då, ja, förr i tiden alltså!

Vår härliga utsikt här på kullen, den är vacker oberoende av årstid


Vintern kom på allvar nu. Snö är det ju inte speciellt mycket av men fruset och kallt är det. På vintern är det lite krångligare att bo på landet. Speciellt om man bor i ett gammalt hus som kräver att man eldar för att hålla värmen.

Dagarna äts upp av rutiner. Man lagar mat, matar djuren, sköter stallet, kör ved och, ja just det,  eldar. Man gör vad man måste och det andra får vänta, så enkelt är det.



Iskall sikt


För att klara livhanken här i norden har människor genom alla tider förberett sig för vintern.

Människor har samlat mat åt sig själv och husdjuren inför vintern. Till en del lever traditionen vidare ännu idag.Till exempel svamp och bär plockningen. Det är ju ett arv från tiden då människan var en jägare och samlare. Det arvet går ju mycket länge tillbaka i tiden men är ändå mycket aktuellt idag. Kanske det är någon slags "överlevnads gen" som säger oss att är en viktig handling? Spännande tankeexperiment tycker jag!



En liten värmande stråle


Konsten att konservera, torka och röka kött och fisk, förvara de odlade grönsakerna på rätt sätt var en livsnödvändighet förr i tiden. Så också att skaffa sig ett rejält vedförråd och tillverka varma kläder. Ja och mycket mera därtill. Det praktiska kunnandes betydelse var stor.

På gårdarna fanns stora förråd där maten kunde lagras i årtal. Redan på 1500 talet torkade man gädda, gös, braxen och sik. De staplades upp som ved i travar. Konsten att röka kött och fisk är en yngre metod att tillvara ta maten.  



Frusna öglor


Det som människor förr gjorde på vintern var tvättade. Ofta tänker jag på det då jag slår sönder isen i hästarna dricka kärl. Att en kall vinterdag stå där och slå på isen och plocka bort bitarna är att få den där ultimata kontakten med vintern, brrr. Då tänker jag ofta på dess arma kvinnor som förr i tiden stod och tvättade i iskallt sjövatten!

Tvätta byke gjorde kvinnorna ofta i mars och december. Det gjordes sittande på knä på en brygga eller stående till knäna i det iskalla vattnet! Om det var is på vattnet så fick man först hugga en vak. En sådan berättelse kan man läsa i boken Stora boken om livet förr : En torparflicka som tjänade på en bondgård 1905. "Det var så kallt att kläderna som vi klappade frös ihop och vi såg ut som isstoder. Så bar det då iväg hem den långa vägen, frusna, isiga och gråtfärdiga, men bykas skulle det..." (Stora boken om livet förr, J.Fredlund, 1981)



Iskallt och stenhårt

fredag 25 december 2015

God fortsättning på julen gött folk!




Vi firade julafton i salen igår. Du milde vilken stämning det var att samlas där. Vårt salsbord är fyra meter långt så det finns gott om plats. Bordet är ursprungligen från en skola och är ett bockbord som väger som synden.

Peiks och mina föräldrar var här och firade med oss. Min mamma tyckte att det liknade en sådan där "Carl Larsson jul" med alla levande ljus och och eld i kakelugnen. Visst måste jag hålla med henne.




Jag tror att vi aldrig har haft en sådan fin julgran som vi har i år. Den var en "julblomma" från vår granne. Så fin är den med massor av kottar. Det var nästan lite synd att pynta den, den var ju så fin naturlig. Fast självklart måste barnen få ha det nöjet att de får pynta den. Mest har vi halm dekorationer och annat naturligt pynt så den blev nog mycket bra ändå.




Nu har vi tänkt att vi skall hålla vår sal varm hela vintern. Tidigare år har vi mest använt den på sommaren och på julen. Däremellan har den fått stå kall och oanvänd på vintern. Så gjorde man ofta förr i tiden också. Då som nu handlade de enbart om ekonomi. Det vill säga, man hade inte råd att värma upp hela huset vintertid. Orsaken till att vi nu tänker lite annorlunda är att då den häftiga nyrenässans kakelugnen blir ordentligt varm så värmer den upp både salen och vårt sovrum. Kanske det ändå är oekonomiskt tänkt att inte använda den eldstad som kanske är mest effektiv? Så nu i år gör vi en test.



söndag 20 december 2015

Välkomna att ta en titt in i vårt kråkslott!

Knacka på kråkslottets dörr..


Jag skrivit väldigt lite om vårt bostadshus här på bloggen. Orsaken till det är att mesta av Peiks och min  tid har gått åt till att bygga upp Villa Hyacint, bygga om ladugården, sköta djur och barn. Sen utöver det de dagliga sysslorna som på en gård med djur är många. Sedan måste man ju jobba också för att få allt att gå i runt. Det är inte alltid en enkel ekvation.  Nu har vi äntligen fått lite tid över att rusta på huset vi bor i också. Utvändigt har det inte ändrat speciellt mycket sen vi flyttade hit. Däremot har det nog skett en hel del förändringar på insidan. Barnen har äntligen fått egna rum. Det var verkligen en nödvändighet! Om barnens rum  kommer jag att skriva mera senare.

  
Nygammalt redan vid ingången


Vi har rivit bort dörren som går från verandan i i själva huset och ersatt den med dörrar som tidsenligt passar huset. Den tidigare dörren var en fanér dörr från 1950-talet som var låg och besvärlig att få fast. I många långa år har jag retat upp mig på den vansinnigt tokiga dörr. Nu är glädjen stor då huset äntligen har fått en entré som heter duga!

 De nuvarande dörrarna som Peik skickligt nog har byggt in i nya karmar är från början på 1800-talet och har kvar sin patina och charmanta slitage. Sedan skall Peik ännu bygga innerdörrar. Det är nog en nödvändighet för att ha en chans att behålla lite värme inomhus på vintern.

Värme är ju inget som man är direkt bortskämd med då man bor i ett hus som är en god bit över 100 år. Det drar kallt i alla knutar.. Väggen mellan huset och verandan har känts oerhört kall alla vintrar. Vi har nu fått svaret på varför. Den väggen saknade isolering! Veranda är inte heller isolerad så inte undra på att hallen i huset har varit hiskeligt kall. Nu isolerar vi väggen mellan huset och verandan riktigt rejält och hoppas på en förbättring.

Vi isolerar den med Ekovilla som är tillverkad av en slags pappersmassa. Den är både ekologisk och ofarlig för både villa, människor och djur. 

   
Kärleken till tofsar inspirerad av en tv profil..


Vårt bostadshus har aldrig passat in i min dröm om ett litet näpet lanthus på landet. Då vi flyttade hit tyckte jag det var både fult, bullrigt och opersonligt. Det var inte alls ett hus i min smak. Jag har alltid gillat små röda stugor och gör ännu det. Fast ändå börjar jag nog gilla vårt hus mer och mer. Mycket har vi ju format om. Till stor del har vi återställt rumsindelningarna, bytt ut alla innerdörrar till dörrar som passar till husets ålder. Målat, fejat och fixat lite här och där. Nu börjar det sakta ha effekt! Nu börjar jag också gilla det. Dessutom har jagnu  mer och mer börjat se fördelarna med de stora ytorna. Ju större ytor ju mera möjligheter finns det.

Ju mera vi fixar och formar huset ju mera påminner det om ett stor kråkslott! Underbart konstaterar jag skrattande! Vem vill inte ha ett kråkslott? De vill väl alla människor?!


Det kilsågade golvet


Vi har ett litet rum som är som ett förmak till salen. Det har jag tagit till mitt arbetsrum. Det rummet hade tidigare plastmatta på golvet och spånskivor på väggarna. I taket var också spånskivor. Under de fanns ett vackert tak med pärlspont. De tog vi självklart fram. Golvet tömdes på glasull och ersattes med spån. Sedan satte vi in brett kilsågat golvplank som målades med grå linoljefärg.


Mitt lilla arbetsrum


I rummet fanns inte mycket kvar av det gamla spännpappet under spånskivorna. Det var synd. Därför valde vi att lämnade stockväggarna synliga så som de var. Det ända jag gjorde var tvättade de med såpa och vatten.


Vitrinskåp av annorlunda modell


Vårt hus är fyllt av loppis fynd och arvegods. Ett gammalt hus ser enbart bra ut med en salig blandning av möbler. Enbart antikvitet är inge krav. Vårt senaste fynd är ett vitrinskåp som har stått i ett  läkarmottagningsrum. Skåpet är gjort helt i plåt och är hur fint som helst. Dit har jag plockat gamla fotografier, antika hattar och skor, Peiks stensamling och mycket mera.


Lite ljus här och lite ljus där


Jag gillar saker som är personliga och annorlunda. Färdiga Ikea lösningar är inget för mig. Ett hem är hem först då de återspeglar de som bor där. Vårt kråkslott börja sakta bli vårt hem och oj du milde vilket hem!


"Kakelugnsgubben" vaktar i salen

Jag önskar alla läsare en riktigt fin och trevligt jul! Njut av era personliga hem!



tisdag 3 november 2015

Dagen då allting stannade upp



För två veckor sen drabbades jag av en sorg som kändes ända in i hjärtat. Jag har alltid trott att hjärtesorg enbart är ett uttryck. Jag hade ingen aning att det faktiskt existerade på riktigt, nu vet jag bättre. Min älskade fjordhäst Sussie dog 27 år gammal. I en vecka efteråt så har jag faktiskt känt en märkligt värk i hjärtat. Riktigt hjärtesorg! Den finns på riktigt! 




Nog var jag ju medveten om att Sussie var gammal och att den här dagen skulle komma. Ändå blev det något av en chock. Min äldsta islandshäst är 32 år, hans kommande bortgång är jag beredd på. Det var jag däremot inte med Sussie  kanske för att hon inte ändrat varken utseende eller beteende. Hon har alltid varit lika på något märkligt vis. Sussie blev liksom aldrig gammal, hur nu det är möjligt?

Jag köpte henne för 15 år sedan.  Hon var hästen som ingen ville ha. Hon hade dåliga hovar, störningar i andningen, lynnesfel med mera. Sussie kom ursprungligen från Sverige och hade varit i Finland två år innan jag köpte henne. Killen som hämtade henne till Finland hade köpt henne på en hästmarknad i Sverige. Hon hade då varit i eländigt skick och litade inte på människor.  En veterinär rekommenderade att jag inte skulle köpa henne. Så vad gjorde jag då..köpte henne! Jag kunde inte låta bli! Hon var ju så karismatisk vacker och klok. Med facit på hand kan jag idag konstatera att det var en mycket lyckad affär att köpa henne. Hon blev bra,till och med  jätte bra. Nog fick jag tidvis kämpa men vi blev mycket goda vänner med åren.




De senaste 5 åren hade Sussie varit pensionär, i varje fall på deltid. Jag red  henne ibland på vår anspråkslösa ridplan i skritt och lite trav. Gjort lite volter och serpentiner enbart för att mjuka upp henne. För lite stel i sina rörelser hade hon alltid varit. Pigg och glad var hon alltid.

Sussie var min första häst och som jag redan tidigare nämnt så hade hon ett förflutet som kanske inte var av de ljusaste laget. Hon lärde mig på alla tänkbara sätt att tänka som hon. Om jag blev fåfäng och naiv så lät hon mig "veta hut" . Hon lärde mig att horsemanskip inte har någonting att göra med att "visa upp sig" eller visa upp de vackra rosa ryktborstarna eller nya ridbyxorna. Sussie lärde mig att horsmanskip är att kunna vara närvarande med hela sin kropp och själ. Ha ett öppet sinne och konstant var ödmjuk och vilja lära sig mera. Jag lyckades inte alltid.. men jag minns! 




Det är sorgset när människor dör. Då ett djur dör så känns det på ett annat sätt. Sorgen är minst lika stor men den är annorlunda. Djurens förhållande till oss är på ett annat plan. Ibland på ett djupare plan. De möter oss alltid med största ärlighet. De är som de är och krånglar inte till det i onödan. Kanske är det den där ärligheten och närvaron man sen saknar..  

fredag 16 oktober 2015

Stallets före och efter bilder

Mycket skrot och skräp..


Just nu känner jag mig otroligt trött på allt vad heter renovering och restaurering. Villa Hyacint krävde en hel del av den sorten hela våren och därefter har projekten avlöst varandra i jämt takt. För tillfället håller restaurerar vi ett rum i vårt bostadshus som är tänkt att bli barnens rum. Det går sakta framåt men det känns lite motigt.

Förutom allt byggande och rustande så kräver alla byggnader dessutom ett årligt underhåll för att hållas i skick. Det gör att det känns lite extra jobbigt. Ibland känns det som om det inte går framåt överhuvudtaget även om man sliter på. Ett av de där årliga jobben är att underhålla stallet. Det är jag väldig mån om eftersom djur nog "sliter" på byggnader rejält. Nu har jag kalkat stallet och det är lysande vit. Färg och nyans har varierat i färg för varje år. Ibland har jag använt slamfärg,  ibland min egentillverkade lerfärg och ja, i år blev det då den traditionella kalkfärgen.

 Då jag hade kalkat färdigt så måste jag sätta mig en stund och begrunda vad vi har ändrat på i stallet från den tid då vi flyttade in. Det var i Januari 2009. Det är så lätt att glömma, så tacka vet jag fotografier! De är guld värda! När man ser på dem då minns man... Här kommer några klassiska före och efter bilder.


 
Stalls sidan i ladugården, hade av förre ägarna används som maskinverkstad och förråd
Vi gjorde en öppning till ladugårds sidan i byggnaden och byggde boxar




Här fanns bland annat ett bord fullt av gamla traktordelar och alla handa ting. Väggen var rejält isolerad men många mössbon

Nu är här en timrad stockutbyggnad som ibland fungerar som hönshus men även som djurens matförråd. Det här året är stallet målat i rött och grått.


Jag är barnsligt förtjust i sådana här före och efter bilder. Frustrationen är hög då det gått så länge mellan bilderna att det är svårt att hitta den där rätta "före" bilden. Bilden som är tagen från rätt vinkel och beskriver bäst men här är några försök i varje fall. Mörkt och dystert är det.

Det som är det absolut vackraste i vårt stall är dekorationerna i gjutjärn som finns mellan boxarna. De är nästan för fina i vårt annars rätt så anspråkslösa stall. Dekorationerna hade tydligen inte varit så speciella för den förra ägaren. Han hade slängt ut dem i skogen! Vi hade mycket bråttom att rädda dem då vi hade köpt stället. De är ursprungligen från Helsingfors stads stall och från tiden då Helsingfors ännu hade hästar som drog spårvagnarna.

De hästdragna spårvagnarna invigdes år 1891 på sommaren. De stackars krakarna fick antagligt ta i rejält. Hästarna jobbade tre timmar per dag och det var säkert vad de klarade av. Spårvagnarna drogs med hästkraft enbart i tio år.




Dekorationerna är riktiga antikviteter och i år har jag äntligen hunnit sköta om dem. Jag har slipat och slipat och slipat.. sen har jag oljat in dem med rå linolja och ett svart pigment som heter kimrök. Jag tillsatt också lite grön umbra för att påskynda torkningsprocessen.

Dekorationerna  är fyra till antalet, den ena var söndrig men nu är även den lappad och lagad. De är otroligt vackra och imponerande funktionella dessutom. I stallet i Helsingfors stod hästarna antagligen i spiltor, då var det ju ännu viktigare med ett skydd emellan så hästarna kunde få lite ro från en eventuellt närgången granne.  Här på landet hos oss fungerar de också utomordentligt väl.  Hela resten av stallet då? De fungerar också utomordentligt väl.

Med våra islandshästar och fjordhäst  så fungerar en gammal ladugård bra trots att den är lite kall och dragig. Mollyåsnan erbjuds ett täcke...

Då jag nu studerat de gamla fotografierna så måste jag också medge att  har det hänt mycket. Visst har det gett resultat trots allt.. imorgon biter vi i med nya friska tag!







fredag 2 oktober 2015

Liten kammare-utedass-avträdet..kärt barn har många namn!


Fjäril vingad 


Jag tänker väldigt mycket på naturen. De betyder inte att jag alltid lever ekologiskt, det vill jag inte påstå. Jag går ofta med dåligt samvete över att jag inte tar hänsyn till naturen i den utsträckning jag egentligen skulle önska göra. Det är ju så lätt att hitta på ursäkter, varför man inte hinner kompostera, eller att man inte har råd att köpa en papperspåse i stället för plastpåse i affären. Kanske är det ren bekvämlighet eller inrotade rutiner som är svåra att bryta? Jag vet inte.

Det som kanske ändå skapar mest dåligt samvete hos mig är vattenklosetten. Detta vansinne att spola toaletten med rent dricksvatten direkt från brunnen. Det är okej att mina barn springer där och spolar men vi vuxna friska människor kan ju faktiskt använda ett utedass. I varje fall ibland. Friskt vatten är en livsnödvändighet. Det är inget som kan tas för givet och borde definitivt inte användas som spolvatten i toaletten. Om man bor i stan och använder sig av kommunalt vatten så kanske man inte tänker på de här. Däremot om man bor på landet och har en egen brunn så blir det väldigt påtagligt.


Efterlängtade utedasset!


Nu har vi ett utedass! Det används också dagligen. Till min stora förvåning så används det till och med av barnen helt frivilligt. Då man är ute på gården och jobbar så är det till och med enklare att besöka utedasset än vatten klosetten inomhus.  Det finns på något vis närmare tillhands.

Förr kallades utedasset avträdet. Jag tycker det är ett roligt ord och bestämde mig att sätta upp en skylt ovanför dörren texten avträdet. Skylten är tillverkad av en del från en spegeldörr. Ja skylten och hela resten av dasset är gjort av återanvänt material. Själva stommen är byggd av rivningsvirke. Virket var fullt av spik och rester av träfiberskivor. Så det tog någon dag att få det användbart.  


Interiörbild


Utedasset har pärlspontpanel på insidan. Panelen är också till största delen rivningsvirke. Jag valde att lasera väggarna vita för att det skulle kännas ljust och fräscht. Dasslocket är från en gammal kommod. Resten av kommoden fungerar som tvättställ med fat och tvål. Dasset har ett gammalt fönster och också det är "räddat" från soptippen av mig. Trappan till dasset är gjort av stumpar från golvvirke och golvet i dasset är också det gjort av rivningsvirke. Plåtarna till taket var några passliga restbitar som blivit över från Villa Hyacintens tak. 


Hantverksdetalj


tisdag 22 september 2015

Hambla träd-en gammal tradition med stor funktion!



Det här att hamla träd är en uråldrig skötselteknik som kan utföras på de flesta lövträd. I fornsvenskan nämns de som "att hambla". Oftast hamlades ask lind och lönn. Det här att "samla kvistar" går långt tillbaka i historien. Antagligen så länge som människan har  haft husdjur, vilket brukar uppskattas till sen stenålder eller tidig bronsålder. För husdjur som får och getter är det ett utomordentligt foder, inget nödfoder som man en tid trodde.

Jag hamlade lite av våra gårdsträd för cirka fyra år sedan. Då hade vi ännu inte några får utan bara hästar. Då samlade jag in lite bladverk, torkade uppe på stallskullen och matade hästarna första gången en kall december dag. De åt med god aptit till min stora förvåning. Då tänkte jag att de här ska jag göra om. Det året var det en kall och regnig sommar och höet blev inget vidare. Därför fanns plats på stallskullen och behov av mera mat till djuren var stort. Jag trodde att det var svårare än det visade sig vara. Trodde nog att bladen skulle mögla eller skrumpna ihop till några torra bollar men nix...det blev bra! Bladen höll sin färg och möglade gjorde inte ett enda.




Vi har mest lönn på vår gård så det är lönn vi i första hand hamlar. I år har vi hamlat två mindre träd. Lönnen är nästan de ända träet som faktiskt har kvar sin bladskrud ännu dessutom. Björken har redan tappat de flesta löv och de som är kvar är ynkligt gula.  Nu har vi två får och det är främst till dem som vi har tänkt löven.

Så hur gör man då? Det är ganska enkelt. Ändå måste jag medge att det nog kräver en hel det kraft och arbetet underlättas om man är två. Det som är svårast är att såga på rätt sätt. Det är viktigt att såga strax utanför grenkragen på grenen. Grenkragen innehåller ämnen som skyddar trädet mot svamp. Därför skall den inte sågas bort. Det är också viktigt att inte ta för mycket, utan ge trädet möjlighet att skjuta ny skott på många grenar nästa år.  Då man har sågat av grenar med blad så binder man ihop dem till passliga klasar och hänger upp dem i taken på tork. Det gör inget om bladen är våta av all regn de torkar snabbt till frasiga goda läckerheter.




Att hamla träd är en teknik som är rätt så bortglömd i dag. Hamlingens popularitet minskade kraftigt på 1800 talet i samband med jordbrukets rationalisering. År 1830 jämfördes den hamlade födan med prima hö, medan den 60 år senare räknas som nödföda, eller som dåligt hö.
(Kan hamlingen fortleva som tradition, Frid K, 2011)




Förr togs allt tillvara. Då fåren hade käkat upp bladverket och tuggat i sig  av den bark som de tyckte sig behöva Då plockades riset upp och användes som tände i stugans eldstäder. "Fårariset" kunde också hackas och användas som strö i boxarna. Andra alternativ kunde vara att de användes som byggnadsvirke till risgården (Tidig form av gärdesgård), ved, virke till redskap eller flätade husväggar.  

onsdag 16 september 2015

Pop up Café är kul!

Skylten på trappan till caféet i Villa Hyacint är gjord av gammalt sängbotten och tavelram


De där uttrycket att "sommaren är kort, de mesta regnar bort" stämmer ju utmärkt väl i år! Nog kändes den rysligt regnig och kort. Augustimånad räddade dock situationen en aning. Då kom den efterlängtade värmen, solen och härligheten! Då vi öppnade pop café i Villa Hyacint i Augusti så kom värmen som på beställning!

Pop caféet var en kul grej. Många hade frågat om Villa Hyacint så därav väcktes idén att öppna upp ett café. Vi öppnar dörrarna och ger folk en chans att själva komma och se på stuga tänkte vi. Det visade sig vara en rätt så lyckad tanke för nog kom det folk alltid. Mera än vi hade väntat oss.

Caféet fick namnet Calles café. Namnet har förbryllat rätt många. Vem är Calle? Det är frågan som ställdes flera gånger. Lite klurigt så har vi ännu inte berättat vem Calle är. Då vi öppnar på nytt i Maj månad så kommer vi att avslöja hemligheten.

 
Traditionella stockrosen i vas


Intresset för Villa Hyacint lockade människor både från när och fjärran. Byborna kom aktivt på kaffe, en del blev lite stamkunder. Eftersom vi har djur på gården som gärna låter sig klappas så kom barnen gladeligen på nytt. En del kunder råkade se skyltarna och bestämde sig att spontant komma på kaffe. En del hade läst i tidningen Västra Nyland om Villa Hyacint och ville komma och titta in. En hel del kunder hade vi från Sverige, men också från Norge och England. Peik och jag har fått träffa många spännande människor som alla har varit glada och positiva till caféet och gården.


Det första som möter kunderna, tidnings utklipp, gästbok och fotografier


Vi har ingen elektricitet eller rinnande vatten i Villa Hyacint. Det krånglar ju till det en aning då man har en verksamhet. Det har tidvis varit ett rysligt springande mellan bostadshuset och Villa Hyacint med kaffekoppar och kannor som ska diskas eller fyllas på. Det kräver åtminstone två personens aktivitet för att ha en chans att hinna med, så varje lördag och söndag har Peik och jag jobbat i caféet. Min mamma har också ställt upp så mycket hon bara har kunnat. Så nu har jag en rätt bra bild av hur familjeföretag ter sig. Det kan inte alltid vara så enkelt.

  
Mmmm


Kunderna har varit rätt säkra på att det är jag som bakade alla härligheter. De fick ett  förvånansvärt intryck i ögonen då jag stolt berättade att det är Peik och min mamma som bakar. Varje lördag och söndag bakade Peik bulle. Vårt kök doftade bageri, mmm.. Bosse och jag är fullständigt galna i bullar och andra sötsaker vilket nog syns nu. Nu är vi båda märkbart mera runda om kinderna än tidigare. Uh vad svårt det är att hålla sig borta från allt det goda! Det är en nackdel då man har café hemma på sin egen gård.


Fynd på lopp torg


Jag hade köpt upp ett stort parti kaffe koppar från en förening. Föreningen skulle köpa nya koppar och ville bara slippa av med de gamla för en obetydlig peng. Det var tur för de har nog kommit i användning hos oss. Därefter har jag och min mamma fyndat lite udda fat, gräddsnäckor, sockerskålar mm på lopptorg i trakten. Helt otroligt hur mycket man kan få för en liten peng om man inte är så kinkig med att de ska vara av något speciellt märke. Det finns mycket vacker och användbar porslin som inte har en Arabia stämpel i botten faktiskt. Det ser dessutom rätt så roligt och hemtrevligt ut när inte alla hör till samma serie.

Lycklig hästflicka hälsar på Birta och Neisti


Vi har vänliga och sociala djur på gården. De har varit ett stort dragplåster! Kattungen Lisa har suttit i många famnar i sommar. Hästarna har hyllats och klappats. Fåren Iris-Doris och Molly har varit överlyckliga över alla glada barn. Åsnan Molly har däremot sökt sig ut till grönbetet för att så komma bort från stöket och böket. Det är lite synd eftersom många barn inte ens har sett en åsna i hela sitt liv. Men det är ett val som jag tycker djuren måste ha. Vill dom inte vara med så måste de inte heller.


Interiör från caféet, stora rummet


Villa Hyacints interiör är anspråkslös. Här finns inga dyra tapeter eller andra lyxigheter. Många av kunderna har tyckt om det. I Villa Hyacint hade det bott vanliga människor, inga rika eller uppsatta personer. Det gillar jag! Slott och herrgårdar finns det nog tillräckligt av ändå. En kund kunde berätta att hans farmor hade bott i huset och att hans konfirmationsfest hade hålls där.


Cafégäst

Jag smålog för mig själv då jag inredde Villa Hyacint inför café öppningen. Jag kunde kallt konstatera att jag samlar på mig gamla möbler som en ekorre samlar kottar! Fast du milde vilken glädje att äntligen få möblera stugan.  Flera av våra rum i vårt bostadshus gapade faktiskt tomma. Många av möblerna var köpa på lopp torg med Villa Hyacint i åtanke, men dit kom de först då vi hade  stugan uppbyggd och det tog ju sin tid..


Lättade killar på verandan
Då vi stängde caféet för säsongen kom regnet! Det kändes som om det nästan hade varit en mening med att det efter hela månaden hade varit underbart sommarväder nu plötsligt svängde. Lättnaden var stor. Vi hade haft ett mål och vi rodde det i land! Nu en paus på caféet..vinter äventyren börjar...


...och regnet det bara öser ner..


Calles café är tillbaka då flyttfåglarna återvänder..




måndag 10 augusti 2015

Min färgvärld!


 


Jag gillar skarpt att se på färger och hur de samspelar med varandra. Det är ju inte alltid så enkelt att säga va som är grått, vad som är rött eller gult. Färger ser olika ut beroende på vilka färger de råkar ha i sin närhet. Jag brukar träna mitt "färgöga" genom att se på bilder. Genom att försöka bilder som har samma färgvärld. super spännande sätt att  se på sin omgivning.

 




"Vilken  är din favoritfärg?" Det är frågan jag ofta får av min dotter på 5 år. Hon är alltid lika förvånad över mitt svar på hennes fråga.."jag vet int, har antagligen ingen". Hon målar nu med många olika färger. Väljer kläder med någon speciell färg och så vidare. Färger är för henne just nu en stor grej. Inte undra på att hon inte förstår mitt svar.



  




Som målare måste jag ändå medge att jag nästan känner det som en seger att inte ha en favoritfärg. Kanske jag nu är tillräckligt  bekant med alla färger för att inte kunna välja en framför en annan? Fast ändå måste jag nog ödmjukt påstå att i färgens värld finns alltid något nytt att upptäcka. Fullärd är man aldrig!