Det är mycket sällan som jag pratar om andlighet eller om att "tro på gud". Jag hör inte till kyrkan längre, har inte hört dit på ca 3 år. Jag har absolut inget emot gud och jag är ingen ateist. Djupt inom mig har jag nog en tro på någon gud i någon form. Orsaken till att jag skrev ut mig var att jag tyckte inte jag hade någon nytta av att höra till kyrkan. Jag var ju aldrig dit, engagerade mig aldrig i några program där. Brydde mig inte om vad som stod i Kyrkpressen och vem som har blivit prästvigd osv. Jag är inte kyrkligt gift heller. Däremot hör mina barn till kyrkan och är döpta i den lutherska evangeliska kyrkan.
Så de här med andlighet då? Vad är det, finns det sånt? Även om jag inte är speciellt kyrklig av mig så är jag dess mera andlig och spirituell av mig! Det är starkt i mig och tycks faktiskt bli starkare ju äldre jag blir. Det är ändå ett ämne jag sällan pratar om och om jag gör då med vissa utvalda enbart. Orsaken till det är att, ja just det, det är lätt att bli dårhets förklarad om man berättar att man "ser spöken" .. Det känns inte heller rätt att tala högt och brett om sådana saker. Att hållas tyst är att visa respekt och värdighet mot oroliga andar.
Jag har inget speciellt behov av att få uppleva något onaturligt. Jag jagar inte efter sådant, men jag upplever sådant. Det går i perioder, ibland mycket och ibland inget alls. Så nu har jag berättat det för allmänheten! Nu vet ni. Sen kan man ju förstås fråga sig, är det så ovanligt då? Det tror jag faktiskt inte. Om människor saktade av tempot och så att säga "kände efter" lite mera så tror jag att många skulle märka att de innehar förmågan. Det sägs att sådana här förmågor går i arv, det tror jag också att de gör. Min mormor var väldigt känslig. Hon såg gengångare och andar, "kände på sig" vad som skulle hända, kände igen platser som hon omöjligt hade kunnat vara på tidigare. Ja listan kan göras hur lång som helst.
De finns människor som skrattar bort såna här andliag förmågor. Det är ju upp till var och en hur man vill ställa sig till sånt. Jag brukar ändå försvara mig med motargumentet att "vi människor vet inte allt,vi ser inte allt och kan inte allt". Så en viss ödmjukhet är helt bra att ha.
Jag vet att jag ärvt min mormors andliga förmåga. Jag har antagligen alltid veta om det men kanske inte riktigt vetat hur jag ska ställa mig till det. Det har också tagit tid att veta hur jag ska hantera det. Ibland måste man också stänga av och inte ständigt vara "online".
De är inget märkvärdigt det är bara en viss känslighet och mottaglighet att ha en andlig förmåga. Så speciellt är det inte. Det ändrar inte heller mitt liv på något häpnadsväckande sätt, det är ju inte så att jag kan förutse nästa veckas lottonummer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar