Jag och Sophie på kvällspromenad!

Sorg i pånyttfödelsens tid

Vårtecken

Oj oj oj de senaste halvåret har varit allt annat än trevligt här på Lillgård. Just då våren lite smått börjar visa sig så går vår 33 åriga islandhäst Barna Blesi bort. Så på ett halvt år har vi förlorat två hästar och en kanin. Nu är det ju så att de alla var ålderstigna så det det var ju inga märkligheter med deras död, men det är ju ingen större tröst.

 Jag hade en veterinär och titta på Barna blesi en månad före han bortgång och då konstaterades han frisk trots att han var mager och taning så visst blev det en överraskning att han sen ändå plötsligt går bort. Det är en märkligt tom känsla är det på gården då båda gamlingarna är borta. Fast ändå måste livet gå vidare och visst blir det en rejäl påminnelse om att inte ta någonting för givet och att leva här och nu! Vem har "tid" att göra det i dagens prestationsinriktade och tidspressade värld? 

Barna blesi i sin ungdom

Djuren lever i en annan verklighet än vi människor. Det är vad jag tror. Dom planerar inte och tänker inte framåt i tiden så som vi människor gör, eller gör dom? Dom verkar helt tillfreds med att leva här och nu för att nästa minut vara borta. Tar ingen stress inför morgondagen. Själv har min hälsa börjat tryta på grund av långvarig stress,  så jag umgås extra mycket med mina djur just nu. För att lära mig, just det..leva här och nu. Det är oerhört nyttigt, något som alla borde göra.

 

Barna blesi 33 år!

Jag hade fotograferat Barna blesi  massor den senaste tiden. Jag blev så glad då veterinären friskförklarade honom så jag tänkte skriva ett låångt inslag om honom här på bloggen. Nu blev det tyvärr inte så. Han var hästen som aldrig svek och som litade fullständigt på människor. En underbar häst med ett hjärta värt guld. Det finns massor att skriva om honom och en dag då det inte känns för tungt ska jag göra det men just nu är tiden inte inne för det. Just nu försöker jag finnas till för de som är kvar,  så mycket jag kan och... just det, hinner!

Djuren vintern och vardagen!

Bosse och Calletuppen

Då man har djur så får man stå i och jobba så det känns vintertid. Djuren behöver mera mat och bör serveras vatten också vintertid. Dessutom behöver de skydd mot köld och drag. Vardagen ätes upp av rutiner, allt man orkar och hinner med är det där nödvändigaste för att alla ska klara sig.

Höns är köldkänsliga, speciellt tupparna som fryser kammarna och påsarna under hakan rätt snabbt. Våra höns är lantrashöns och de borde klara sig lite bättre än de ädlare sorterna. Om de stämmer vet jag inte eftersom vi aldrig har haft de ädlare att jämföra med. Våra höns bor i den nedre våningen i ladugården.

Väggarna är tjocka och håller drag borta. Hönsen har mått bra där trots temperaturer på -26 grader ute. De har tillgång till värmelampor. I hönshuset behövs nog någon värme källa vintertid annars mår de små liven nog inte bra.

Till vänster Neisti och till höger Birta

Våra islandshästar Neisti och Birta har faktiskt fått ha täcken på då det var som kallast. Om de verkligen behöver det vet jag inte, kanske jag vill stilla mitt eget samvete enbart. De har i varje fall varit otroligt pigga och glada då de har varit kallt! De leker med varandra och verkar ha hur roligt som helst. Nu då det är blidare väder är tempot märkbart långsammare.


 

Cincin

Vi har haft en gäst här på gården några månader. En långbent och vacker häst av lite ädlare sort. Hon kallas Cincin. En känslig och klok häst är hon. Cincin hade ett mycket varmt och lyxigt täcke på sig då de var som kallast. Under hade hon ännu ett tunnare täcke till.  Det behövdes nog för hon tyckte inte att det var de minsta trevligt med köld. Nu har Cincin flyttat till ett annat stall som är rätt nära där ägaren bor och verkar trivas bra.

Åsnan Molly

Åsnan Molly gillar inte heller vintern och kölden. Molly har ett ylletäcke som jag sytt av en gammal filt. Ibland brukar hon också ha en gammal grå arméfilt på sig. De är kanske inte det vackraste men de fyller sin funktion. Dessutom vet vi ju att allt klär en skönhet. Molly älskar värme och solsken precis som sin ägare!

Molly-fåret

Våra får Molly-fåret och Iris-Doris är pigga och glada på vintern. De bor vintertid i ladugården med hästarna men är ute på dagarna. Får är ju väl utrustade för att klara våra vintrar, ändå har jag nog märkt att de fryser om näsan rätt så snabbt. Huden på fårets nos är tunn och rätt så utsatt.

 Hösten var ju rätt så varm och då märkte man nog att fåren inte tyckte om det. Med vintern  kom piggheten!

Iris-Doris

Fåren Molly och Iris-Doris är de mest underbara får. De följer en som hundar. Varje morgon promenerar de med mig eller Peik från ladugården till hagen och på kvällen snällt tillbaka. Får är härliga djur som kan bli hus sociala som helst.

Till vänster roliga Iris-Doris och till höger allvarliga Molly-fåret 

Den där romantiska bilden av att bo på landet med djur och natur runt omkring sig..Finns den, eller är den en påhittad bild av någon som aldrig varit i närheten av den? Finns det överhuvudtaget någon slags romantik runt allt de där? Det är självklart upp till var och en av oss men för mig är svaret nej. Vintertid finns det nog inget romantiskt i att bo som vi gör. Tvärt om faktiskt. Det är ett mycket jordnära och en daglig påminnelse om ingenting kan tas för givet. Däremot är bilden en annan på sommaren..eller.. njaa..

Dagen då allting stannade upp

För två veckor sen drabbades jag av en sorg som kändes ända in i hjärtat. Jag har alltid trott att hjärtesorg enbart är ett uttryck. Jag hade ingen aning att det faktiskt existerade på riktigt, nu vet jag bättre. Min älskade fjordhäst Sussie dog 27 år gammal. I en vecka efteråt så har jag faktiskt känt en märkligt värk i hjärtat. Riktigt hjärtesorg! Den finns på riktigt! 

Nog var jag ju medveten om att Sussie var gammal och att den här dagen skulle komma. Ändå blev det något av en chock. Min äldsta islandshäst är 32 år, hans kommande bortgång är jag beredd på. Det var jag däremot inte med Sussie  kanske för att hon inte ändrat varken utseende eller beteende. Hon har alltid varit lika på något märkligt vis. Sussie blev liksom aldrig gammal, hur nu det är möjligt?

Jag köpte henne för 15 år sedan.  Hon var hästen som ingen ville ha. Hon hade dåliga hovar, störningar i andningen, lynnesfel med mera. Sussie kom ursprungligen från Sverige och hade varit i Finland två år innan jag köpte henne. Killen som hämtade henne till Finland hade köpt henne på en hästmarknad i Sverige. Hon hade då varit i eländigt skick och litade inte på människor.  En veterinär rekommenderade att jag inte skulle köpa henne. Så vad gjorde jag då..köpte henne! Jag kunde inte låta bli! Hon var ju så karismatisk vacker och klok. Med facit på hand kan jag idag konstatera att det var en mycket lyckad affär att köpa henne. Hon blev bra,till och med  jätte bra. Nog fick jag tidvis kämpa men vi blev mycket goda vänner med åren.

De senaste 5 åren hade Sussie varit pensionär, i varje fall på deltid. Jag red  henne ibland på vår anspråkslösa ridplan i skritt och lite trav. Gjort lite volter och serpentiner enbart för att mjuka upp henne. För lite stel i sina rörelser hade hon alltid varit. Pigg och glad var hon alltid.

Sussie var min första häst och som jag redan tidigare nämnt så hade hon ett förflutet som kanske inte var av de ljusaste laget. Hon lärde mig på alla tänkbara sätt att tänka som hon. Om jag blev fåfäng och naiv så lät hon mig "veta hut" . Hon lärde mig att horsemanskip inte har någonting att göra med att "visa upp sig" eller visa upp de vackra rosa ryktborstarna eller nya ridbyxorna. Sussie lärde mig att horsmanskip är att kunna vara närvarande med hela sin kropp och själ. Ha ett öppet sinne och konstant var ödmjuk och vilja lära sig mera. Jag lyckades inte alltid.. men jag minns! 

Det är sorgset när människor dör. Då ett djur dör så känns det på ett annat sätt. Sorgen är minst lika stor men den är annorlunda. Djurens förhållande till oss är på ett annat plan. Ibland på ett djupare plan. De möter oss alltid med största ärlighet. De är som de är och krånglar inte till det i onödan. Kanske är det den där ärligheten och närvaron man sen saknar..  

Tuppen som sprang ifrån sitt öde!

Kalle badar och njuter av ungkarlslivet

Vi har lite bekymmer på gården med alla tuppar som gal i högan sky i alla hörn. Det är sorgset men tyvärr går det inte att ha hur många tuppar som helst. Vid något skede blir det slagsmål och då är det blodigt allvar. Vi har två ungtuppar som är bröder. Artur och "MiniLinus" (efter pappan). De har kommit bra överens hela vintern och våren. Nu för några dagar sedan var det ändå slut på freden. Slagsmålen mellan de två verkade aldrig ta slut. Blodet rann..det var allvar... Peik fick nog och beslöt sig för att nacka den ene av dem. "MiniLinus" var den utvalde. Artur är en tupp som gärna umgås med människor. Rysligt social av sig, därför valde vi att han skulle få leva. Usch och fyy vad obehagligt det var, men vad gör man? Endera så eller så hackar de ihjäl varandra. Kampen att få fast den skygga "MiniLinus" påbörjades! Han är skygg, liten och snabb. Peik och jag sprang själva runt som huvudlösa höns och försökte med alla medel få fast den imponerande snabba fågeln!


Tupp skrälle skulle vinna vilket lopp som helst. Vi gav upp, det var fullständigt omöjligt. Då bestämde vi att han få bo i stallet i stället. Så där som ungkarls tupp. Nu har han bott i stallet i en vecka och det går utmärkt väl faktiskt! Han lyssnar till hönsen och tupparna i hönshuset men han far inte dit. Nix han är tillfreds med att bo i stallet tydligen. Nu har dessutom vår gosse tagit lite extra hand om honom så tuppen följer barnen  troget på gården. Han har dessutom fått ett värdigt namn Kalle!

Djur och barn på Lillgård

Islandshästar och barn är en bra kombination

Djur och barn passar ihop. Så är det bara, det är som om de skulle tala samma språk på något vis.

För en halv vecka sedan hade vi dagis besök på gården. Med inräknat dagistanterna så var här cirka 50 personer. Barnen kom från en större stad och var inte speciellt bekanta med landsbygden djur. Nog var det roligt att se glädjen i ögonen då de fick borsta en häst för första gången i sitt liv! Jag är så innerligt glad över att alla djur som vi har dessutom är snälla och vänligt inställda till barn. Vi har ju själva barn så djuren är vana med det.  Åsnan Molly är den enda som stressade lite upp sig. Då fick hon självklart en paus från allt ståhej. 

Molly med sällskap

Vi brukar ta emot dagisbarn på besök till gården alla vårar, med undantag för i fjol då det inte fanns en chans att hinna med. Oftast brukar det vara en grupp på 20-25 barn så i år var det nog rekord med 43 barn. Vi blev tvungna att kalla in lite extra hjälp av släkt och vänner. Fast nog var det roligt och givande även om det var på smärtgränsen till vad är möjligt att klara upp. 

Tre söta flickor

Vi har haft turen att för en liten peng få två får till gården. Vi hade tänkt hyra in ett par får tidigare, men så kom det ett lämpligt erbjudande om att få överta ett par trevliga töser. Vi kunde inte annat än tacka ja vilket vi inte har ångrat. Härliga charmtroll är fåren Ines och Molly. Dagisbarnen hyllade fårflickorna tills skyarna och fåren i sin tur verkade mycket nöjda över uppmärksamheten. De passar utmärkt här hos oss. Nu finns det två med namnet Molly på gården, ett stycke åsna och ett stycke får.

Fåret Molly med liten vallpojke

Fåret är ett av människan äldsta husdjur. Äldst är hunden, därefter fåret. Får är mycket tacksamma djur att ha, kräver ej så mycket men ger massor....av härlig ull! Ull som tyvärr i dag har föga ekonomiskt värde.

Många fårfarmare gräver ner ullen i skogen eftersom det inte lönar sig att ta den till vara. Jag och min gosse  tycker om att pyssla och greja med allehanda hantverk. Vi har redan känt oss för lite med de här med att karda och tova den här obehandlade ullen som kommer direkt från fåret.

Ullen är fet och full med halm och skräp, men vad gör det? Det är härligt att få bekanta sig med varan i sin ursprungliga form och inte som 50 gram färgad tovnings ull i plastpåse som fås i butiken, dessutom till ett skyhögt pris.

Ines poserar

Det har varit massor att göra här på gården de senaste dagarna. Hästarnas grönbete skall göras i ordning, så också fårens hage och ute stall. Lillstugan Hyacinten har som vanligt slukat tid i massor. Den måste bli användbar till dagisbesöket eftersom väderleksprognosen helt tydligt visade på regn ..den prognosen höll tyvärr också.  Så de stackars dagisbarnen måste få äta under tak. Därav blev det lite stressigt med Hyacintbygget också. Vi klarade ändå att få allt fixat som vi önskade och lättnaden är stor efteråt. Nu jobbar vi vidare, fast i lite lugnare tempo....  

Bristfällig odling i växthuset i år, bra att katten Lurifax har tagit det i användning i varje fall

Höns kan samarbeta på hög nivå!

Tripp Trapp och en mörk Trull

En vecka efter påsk var det kläckt. Tre stycken kycklingar såg dagens ljus. En svart och två gula. Nog är det spännande vad djur förmår. Två hönor har samarbetat och ruvat på ägg tillsammans. Det har varit roligt att se dem ligga där tätt intill varann näbb mot näbb, dag ut och dag in.

Jag har tidigare trott att höns inte är så där värst intelligenta djur, men faktum är att jag har ändrat åsikt. De är nog inte så dumma som man kunde tro. En del färsk forskning har gjorts som påvisar det också.  Våra härliga hönsmammor kan bevisa det. De har ibland ruvat turvis. Då dem ena har ruvat har den andra kunnat gå och äta eller annars bara sträcka på benen.

Två mammor och tre barn

Dessa härliga hönsmammor har inte bara ruvat tillsammans utan sköter nu också gemensamt om de små. Den svarta hönsmamman Bodil är av den rastlösa sorten. Hon brukar lämna sina små i rätt så tidigt skede, så det här med att samarbeta med en annan hönsmamma är kanske inte alls så dumt faktiskt.

Ljusa hönsmamman Lina är otroligt skyddande och vänligt inställd till de små. Hon har tålamodet som krävs så här i början. Bodil vill för all del också ta hand om dem men det blir lite klumpigt ibland.

  

Stiliga profiler

Mammorna verkar inte heller ha nog skillnad vilken av kycklingarna de sköter om och värmer. De är alla lika välkomna till vem som helst av mammorna oberoende av färg. Det är härligt att se! Nära på rörande faktiskt. Inga tendenser till rasism här inte. Jag skulle inte vara förvånad, om det är tack vare det här fantastiska samarbete som de här dunbollarna överhuvudtaget har klarat livet. Våren har ändå varit rätt så kall och det är inte länge som kycklingarna skulle överleva i äggen om de blivit kalla.    

Här finns det hjärterum

Fantastiska dundertanter är dessa hönor! Nu får man bara hålla tummarna för att fortsättningen också blir  framgångsrik. Ett hem har kycklingarna redan bara de växer till sig lite först. Vi ska inte inte ha flera höns själv, de får inte bli för många. Något enormt stort hönseri vill vi inte ha. Det ska vara så många att man minns allas namn. Då är det passligt tycker jag.

En tupp i skyn???

En ungtupp som inte är rädd för höjder

De flesta har en tupp som vindflöjel på taket.  De har inte vi, men vi har en riktig tupp på taket istället! Nu var tuppen i fråga visserligen enbart på hönsgårds taket men i varje fall... det var en rolig syn.

Lurifax och Lucy tar sig en lur

Då vår dotter far på dagis så invaderas hennes säng av kattor. Den mera frusna ligger under täcket och den andra ovanpå. Då katterna gömmer in sin näsa så fryser de och det kan jag förstå för vi har inte överdrivet varmt i vårt gamla hus.

Mörka män och ljusa kvinnor i hönshuset!

 Vi har fått fyra stycken hönor till. Tvättäkta lantrashöns som är hur vackra som helst. Min lilla skyddsling "Minipiipen" (höna) har bott med sina småbröder.

Storhönan Bodil och stortuppen Linus har bott skilt från de andra. En kväll förra veckan ringde en bekant till oss och undrade om vi ville ha några hönor, de hade på tok för många menade hon. Självklart ville vi det! Vi gjorde en utbyteshandel. Jag gav nålbundna vantar åt deras flickor och mamman. Pappan fick en rolig mössa som han tog på sig omedelbart.

Blyga pojkar till en början

Nu bor fem hönor och tre tuppar i samma utrymme och det verkar gå rätt bra. Våra svarta minituppar var blyga och osäkra till en början. De hade aldrig sätt så många vackra kvinnor på en gång! Efter ungefär en timme hade de samlat mod till sig, då dansade de och visade upp sig. Mycket underhållande var det.

Gräddfärgade hönor är en fröjd att se på

Det här med höns är verkligen roligt. Alla höns är personligheter. Så ser de ju dessutom så roliga ut med sina snofsiga fjädrar och stolta kammar på huvudet. Det är verklig lycka att få egna ägg också. En speciell känsla att plocka sitt eget morgonmål. Sånt blir jag glad av.

Svart och vit

Min Johnny Rotten ( efter Sex Pistols sångaren)

Vi blir antagligen tvungna att göra oss av med någon av små tupparna då de blir större. De är tyvärr för många och kommer antagligen att börja strida då de blir större. Så vi är på jakt efter ett eventuellt bra fosterhem till någon av dem. Det andra är att ja...äta upp någon av dem...det vet jag inte om jag klarar av. Den som i varje fall kommer att hållas kvar är min favorit Johnny Rotten! Han är tuffingen som har gått till mitt hjärta. Johnny är rysligt social och nyfiken på människor. Kommer riktigt nära och hälsar på en då man kommer till hönsgården. Han är lite "röllig" i ansiktet ser ut som om han har fräknar. Han har dessutom en rejäl kam som styrker punk utseendet. Klara likheter med Sex Pistols sångare har han. Närbild kommer senare..

Tripp trapp och en mörk trull!

Rätt så snabbt har rangordningen satts på plats. Inga stora stridigheter, mera artiga tillrättavisningar. Det är ju ingen självklarhet att det går så enkelt. Det är en lättnad att slippa hårda stridigheter. Fåglar kan nämligen vara hiskeligt hårda mot varann.

Piipen och Johnny Rotten

Nykomlingarna är alla unghöns. En del värper och en del har inte börjat värpa ännu. Nu under veckoslutet ska jag och barnen hitta på namn till dem alla. Om det inte görs finns ju risken att de alla heter Piip, bara för att ingen hunnit sätta sig ner och fundera ut något bättre. Barnen tycker det är urtjusigt att hitta på namn och har ju ofta riktigt bra förslag.

En nyfiken nykomling

Nykomlingarna ägg är ljust bruna så som Bodils, men de är märkbart mycket mindre.
De är inte större än en tändsticksask. Så rörande söta!

En del av nykomlingarna värper ägg som är små och söta

En varm känsla en kall kväll

Ett stallsfönster

Det är en mörk och blåsig kväll. Regnar gör det också. Sådana här kvällar blir jag ofta påmind om då min man och jag bodde i vårt förra hus på Kimito ön. Där levde vi mycket spartanskt en höst och vinter. Det blåste och regnade mycket den hösten. De var inte så enkelt att bo utan moderna bekvämligheter, men det var kanske inte så farligt i varje fall.

Jag hade två hästar på den tiden och de hade ett mycket enkelt ute stall. Det var något som jag var missnöjd med! Det här med att enbart ha utedass kunde jag väl ta..men att mina hästar inte hade ett dugligt stall det var värre! Visserligen led de ingen nöd, frös inte, var aldrig sjuka eller på något annat vis i dåligt skick. De var unga och i god kondition. De fick en vinterpäls som hette duga. Så de kanske inte led så värst mycket, men det gjorde jag. Faktum är att hästarna verkade vara rätt nöjda med sitt enkla ute stall men det var inte jag.

För mig är det en trygghet då mina djur har de bra. Mår de bra så mår jag bra, så enkelt är det. Jag minns att Peik och jag jobbade en hel natt, (regnig sådan) med var sin motorsåg och i princip "byggde stallet". Vi timrade delvis boxväggarna. Det blev rätt så fint faktiskt men nog fick vi jobba.

Molly poserar

Här som vi nu bor är stallet/ladugården mycket gammal. Ingen vet väl hur gammal egentligen, men nog är den vara gammal. Dörrarna har varit mycket låga från början, det i sig borde vara ett tecken på att byggnaden är gammal. Trots sin ålder så är den mycket funktionsduglig faktiskt. Den är byggd i stock och är byggd i två etapper. En äldre del som var ladugård, sedan en nyare del som har fungerat som stall. Stalls delen är antagligen byggd på 1930-talet. 

Mollys nya frilla i närbild

I vårt nuvarande stall mår våra djur bra. Det är tillräckligt varmt och de gamla väggarna håller imponerande bra draget borta. Nu är ju våra hästar så kallade nordiska ursprungsraser och ska absolut inte har för varmt. De är gjorda för vårt nordiska klimat och behöver inte ett uppvärmt stall. Däremot en jämn grundvärme och skydd för drag.

I dag har djuren blivit extra väl omhändertagna. Min brorsdotter på 11 år och hennes kompis har varit här och skött hästarna. Mina egna barn har självklart också varit med på ett hörn.

Då två flickor på 11 år få chansen att pyssla och greja blir hästarna bländande fina med flätade svansar och manar. Nog är det rörande och se! Vilken iver och vilket intresse. Härligt tycker jag. Det är lätt att bli nostalgisk, man minns ju så väl hurudan man var själv.

Nu står hästarna där och tuggar hö och har ingen nöd i världen. Det känslan värmer!


  

Sussie i vackert flätad man

Dagens ägg!

Dagens ägg!

 Det här är en lycka alla morgnar! Lilla Bodil hönan väntar på att Molly åsnan lämnar sin box, sen går hon dit och värper ett ägg. Samma rutin varenda morgon. Bodil har format ett litet fågelbo i ett hörn där hon värper. Fågelboet är ett  konstverk i sig. Så perfekt runt. Tyvärr kommer det inte fram så bra på bilden.


Det är en viss känsla att gå och plocka ett ägg som är aningen varmt då man tar det. Det är garanterat färskt och garanterat närproducerat! Den känslan borde alla människor få känna! Jag tycker att vartenda människa som bara kan, borde ha åtminstone en höna! Det är inga krävande eller kräsna djur. Dessutom är ägg en mycket nyttig föda. Om alla människor hade en eller några hönor skulle vi inte behöva enorma "äggfabriker" heller. För det är ingen bra plats för hönor! De behöver röra på sig och få sprätta runt i buskar och rabatter, då mår de bra.


Om alla som vill äta ägg skulle skaffa egen höna skulle både hönsen och människorna blir lyckligare!  Dessutom blir det inga avfall efter som äggskalen ges tillbaka till hönsen efter att det har torkats.   

Dateringen får man sköta själv

Hönan Bodil med sina söner!

Stolt mor med barn!

Hönan Bodil visar stolt upp sina små....just det söner! Alla tre är tuppar, helst en höna skulle ju ha varit önskvärt men de här rår man inte på. Så vad heter dom då.. Knatte Fnatte och Tjatte kanske?

Liten och vig

Två glada islandshästar säger hej!

Neisti fra Niemenpelto och Birta fra Neimenpelto

Två av våra islandshästar Neisti och Birta önskar alla en fortsatt trevlig sensommar! För höst är det inte ännu..

Kukkelikuuu! Snart är vi 7!

Piip och Linus

Vår lilla kyckling "Piipen" har blivit stora damen! Hon växer så det knakar och är en riktigt stilig och fin höna. Glad och social med  människor dessutom. Ja inte undra på det för nog har vi allihop ansträngt oss att skämma bort henne så mycket vi bara har förmått! Hon går nu omkring på gården med tuppen Linus. Vilket verkar vara en bra lösning. Piip blir lite tryggare och Linus skulle annars vara väldigt ensam just nu,  för Bodil hönan har nu fullt upp med sina nykomlingar. Tre söta hönsbarn har hon. 

På sin vakt, det finns en del farligheter!

Vi har länge tänkt skaffa någon höna till, eftersom en höna och en tupp kändes som en väldigt liten skara. Nu har vi däremot börjat tänka om. Bodil hönan tycks vara en riktig "turbo höna" som ruvar och ruvar...Om alla små kycklingar klarar sig så har vi 6 stycken vilket är helt tillräckligt! En liten önskan om att åtminstone någon av de små skulle vara en höna. Det kan ju bli lite krångel och alla skulle visa sig vara tuppar. Håller tummarna...

Piip solar sig

 Barnen är lite fundersamma om Piip kunde få ett vackrare namn och jag måste nog instämma. Mimmi är ett alternativ som varit på agendan. Det låter väl fint?

Linus hjälper till att hitta läckerheter

En vaktande hönsmamma och två av hennes små. Den tredje tycks vara av den blyga sorten så den syns inte på bilden.

Bodil hönan hade från början 14 ägg i sitt bo! Tre stycken rullade bort rätt snabbt och gick sönder. Då  tre kycklingarna var kläckta klarade hon inte att ruva på de ägg som var kvar och sköta sina mycket rörliga kycklingar samtidigt. Så det blev inga flera kycklingar och lika så bra det. Det känns ju lite mera kontrollerbart att har tre kycklingar än elva stycken.

 Bodil vaktar sina kycklingar mycket intensivt. Hon accepterar inte att man kommer så nära. Det är rätt intressant att se hur en enkel liten höna nog kan vara mycket skrämmande! 

Det var fläckiga kycklingar den här gången. Här är tuffingen mitt på bilden. Alltid först och alltid bäst!