Dagen då allting stannade upp

För två veckor sen drabbades jag av en sorg som kändes ända in i hjärtat. Jag har alltid trott att hjärtesorg enbart är ett uttryck. Jag hade ingen aning att det faktiskt existerade på riktigt, nu vet jag bättre. Min älskade fjordhäst Sussie dog 27 år gammal. I en vecka efteråt så har jag faktiskt känt en märkligt värk i hjärtat. Riktigt hjärtesorg! Den finns på riktigt! 

Nog var jag ju medveten om att Sussie var gammal och att den här dagen skulle komma. Ändå blev det något av en chock. Min äldsta islandshäst är 32 år, hans kommande bortgång är jag beredd på. Det var jag däremot inte med Sussie  kanske för att hon inte ändrat varken utseende eller beteende. Hon har alltid varit lika på något märkligt vis. Sussie blev liksom aldrig gammal, hur nu det är möjligt?

Jag köpte henne för 15 år sedan.  Hon var hästen som ingen ville ha. Hon hade dåliga hovar, störningar i andningen, lynnesfel med mera. Sussie kom ursprungligen från Sverige och hade varit i Finland två år innan jag köpte henne. Killen som hämtade henne till Finland hade köpt henne på en hästmarknad i Sverige. Hon hade då varit i eländigt skick och litade inte på människor.  En veterinär rekommenderade att jag inte skulle köpa henne. Så vad gjorde jag då..köpte henne! Jag kunde inte låta bli! Hon var ju så karismatisk vacker och klok. Med facit på hand kan jag idag konstatera att det var en mycket lyckad affär att köpa henne. Hon blev bra,till och med  jätte bra. Nog fick jag tidvis kämpa men vi blev mycket goda vänner med åren.

De senaste 5 åren hade Sussie varit pensionär, i varje fall på deltid. Jag red  henne ibland på vår anspråkslösa ridplan i skritt och lite trav. Gjort lite volter och serpentiner enbart för att mjuka upp henne. För lite stel i sina rörelser hade hon alltid varit. Pigg och glad var hon alltid.

Sussie var min första häst och som jag redan tidigare nämnt så hade hon ett förflutet som kanske inte var av de ljusaste laget. Hon lärde mig på alla tänkbara sätt att tänka som hon. Om jag blev fåfäng och naiv så lät hon mig "veta hut" . Hon lärde mig att horsemanskip inte har någonting att göra med att "visa upp sig" eller visa upp de vackra rosa ryktborstarna eller nya ridbyxorna. Sussie lärde mig att horsmanskip är att kunna vara närvarande med hela sin kropp och själ. Ha ett öppet sinne och konstant var ödmjuk och vilja lära sig mera. Jag lyckades inte alltid.. men jag minns! 

Det är sorgset när människor dör. Då ett djur dör så känns det på ett annat sätt. Sorgen är minst lika stor men den är annorlunda. Djurens förhållande till oss är på ett annat plan. Ibland på ett djupare plan. De möter oss alltid med största ärlighet. De är som de är och krånglar inte till det i onödan. Kanske är det den där ärligheten och närvaron man sen saknar..