En liten stuga vid namn Villa Lunda-Wilda!

Efter några timmars kämpande så är den på vagnen beredd att åka till sitt nya hem

 Då jag var liten hade jag en lekstuga som jag tyckte väldigt mycket om. Jag var inte riktigt så "flickig" av mig, så lekar med dockor var väl inte så vanligt i lekstugan. Däremot samlade jag på fjärilar och grodor. De bodde i alla möjliga burkar och ämbar där i lekstugan.

Stugan var i varje fall i aktiv användning alla dagar. Det var min egen lilla borg! Jag tror att jag var 4 år då min pappa byggde den till mig. Året var då 1974 och den byggdes av rivningsvirke. Virket var en spontad panel  från en hundra år gammal kåk. Ett virke som bevisligen var av bästa kvalité för de är i imponerande skick ännu i dag. 

Hemma på vår gård!

Då jag hade växt upp och inte brydde mig om någon lekstuga längre tog mina brorsbarn över omsorgen av lekstugan och på senaste tiden även mina egna barn. Så den har varit otroligt älskad av många. Min mamma och jag har sedan länge pratat om att flytta lekstugan hem till oss. Eftersom mina egna barn på så vis kunde ha större glädje av den så än att enbart ha tillgång till den då de är hos mormor och morfar.

En mulen dag i September beslöt Peik och jag att göra ett försök. Efter cirka 2 timmars kämpande med både mans och kvinnokraft talja och rep så hade vi den upp på släpkärran! Framsidan på lekstugan fick lite skador och ena hörnet på taket men inget värre ändå. Välbyggd lekstuga är det som tålde dessa törnar med rätt små skador!

Hemma på gården i väntan på avlastningen. Notera julgardinerna färdigt i fönstren!

Då vi kom hem till vår gård med stugan drog Peik den med talja och stockar under som den rulla på. Nu var den på plats och på våren började vi rusta i gång den. Vi bytte hörn bräderna som var svaga och i dåligt skick. De nya hörn bräderna var av rivningsvirke från en hundra år gammal kåk. Skrämmande hur historien upprepar sig! Lekstugan som är byggd av enbart rivningsvirke, fixas nu igång och restaureras med rivningsvirke. Lekstugans fönster är riktiga fönster med kittfals och alla finesser. De restaurerar jag också och de blir hur fina som helst. Listerna kring fönstren lagas också nya av Peik. Därefter fixar Peik kant bräder till taket. Det har den aldrig haft förut och plötsligt ser hela stugan mycket bättre ut. Uppe på nocken har jag lagar lite dekorationer. Dekorationerna är gjorda av gamla delar från en gammal spinnrock som inte gick att rädda längre.

Stugan tar form..

Lekstugan har också en fristående veranda. Där bytte Peik ut lite delar som var ruttna men i stora drag var den i rätt bra skick. Brädfodringen skrapade jag noggrant. Jag använde värmeblåsare för att få bort de många lager färg. Sedan är hela stugan målad med linoljefärg av god kvalité.

Veranda med sittplats

Jag målade stugan i en neutral beige färg och valde i stället att låta detaljer vara färgstarka. Lekstugan är ju ändå så söt i sig själv att det inte behöver vara någon utstickande färg på hela stugan. Under fönstren blommar rosa och vita pelargoner. Det är en sak som jag själv som liten skulle ha velat ha men som min mamma tyckte var onödigt. Hon tänkte antagligen att jag ändå inte minns att vattna dem och därför bättre att där inte är några blommor. Nu är där blommor i varje fall och både mina mina barn och jag gillar det.

Nu är stugan igen i användning alla dar! Precis så som den var då jag själv var liten. Både Ludvig och Wilma har alla tänkbara projekt på gång där i stugan och det är fantastiskt roligt.

Pelargoner självklart!

På insidan har Peik och jag rivit ut alla tråkiga spånskivor som hade målats med latexfärger. Istället har vi spikat upp pärlspontpanel i både tak och på väggar. Den är målad på insidan med samma färg som på utsidan. För Peik och mig tycks det inte spela någon roll om vi fixar igång ett stort hus eller liten lekstuga det skall ändå göras ordentligt. Ingen liten ytremont här inte!

Vid något skede skall jag också laga fönsterluckor till stugan men de ännu låta vänta. Stugan är nu i mycket gott skick och bör hålla i många år framåt. Vår lekstuga står för våra ideal på ett väldigt påtaglig sätt. Återanvändning lönar sig! Denna härliga lilla stuga är 40 år gammal! Byggd av bästa tänkbara kvalitéts virke. Den är dessutom byggd av en, då som nu betyder mycket för mig,  min egen pappa! Historiens vingslag! Stugan har dessutom fått ett eget namn. Jag har plockat bokstäver från Ludvig och Wilmas namn och blandat ihop dem lite huller om buller så då blev de... Villa Lunda-Wilda!

Stugan i all sin prakt!

Café set a la Karina!

Ibland kan det där uttrycket "man tager vad man haver" ha en stor betydelse! Jag har en längre tid velat ha ett litet café set. Jag tycker att det är något speciellt med dessa set med enbart bord och två stolar. Mycket vackrare och charmigare än de där stora pompösa borden, med mängder av tillhörande stolar som ändå används rätt så sällan. Café set är ju dessutom märkbart förmånligare. Jag hade tittat mig omkring i flera affärer efter något passligt set, när det plötsligt visade sig att jag blev tvungen att vänta mycket längre på min lön en jag hade räknat med. Det planerade café set köpet fick låta vänta.

De där med att vänta hör inte till mina starkaste sidor, så jag beslöt mig för att titta runt på stalls skullen, källaren och skjulet.. Nu skulle det fixas till ett café set! Jag hade en gammal trätunna som jag hade införskaffat på loppis förra sommaren. Den hade svävat runt och fyllt lite olika funktioner. Ibland som vattentunna, ibland som förvaringsplats för krattor osv. Lite lekfullt svängde jag den upp och ner..ett litet perfekt utebord! Sedan plockade jag ner några stolar från stalls skullen. Där hade de stått bortglömda och dammiga hur länge som helst. De passade utmärkt till mitt café set! Nu hade jag mitt set helt gratis och unikt så det förslår. De gamla sprutkannorna med sina bucklor och hål passar utmärkt i sammanhanget. Hellre lite nött och slitet än perfekt och tråkigt!

Vårt café set är precis vid trappan till vårt bostadshus och trappan fyller jag med massor av blommor alla somrar. Jag blir alltid lika av att komma hem till ett hus som pryds av blommor. De kan man inte ha för mycket av! Blommorna passar utmärkt ihop med det hemgjorda café set, de flesta av blommorna är gåvor från dagisbarnen där Peik jobbar.  Det ger ju det lite extra värde dessutom.

Stolarna är gjorda i helträ så de tål en del väder och vind. Visst kommer de att vara slitna efter en sommar men vad gör det?  Då sköter man om dem före de läggs i vinterförvaring för att sedan användas på nytt nästa säsong. Jag tycker inte att det är ingen stor grej att sköta om sina möbler och underhålla dem. Det är ju priset man betalar om man väljer naturmaterial. Däremot tycker jag att det är ett pris värt att betala för. Ett mycket vettigare alternativ än det underhållsfria plastmaterial som idag erbjuds i mängder och massor.

Vi njuter av vårt café set. Personligen blev de tusenfalt bättre än ett nytt alternativ. Dessutom är det ekologiskt så det förslår. Känslan då man har skapat något eget är mycket härligare än då man köper nytt och färdigt. Värdet av att vara kreativ är stort! Fråga vilken gammal gumma eller gubbe som levde i Finland efter kriget. Då fanns det varken pengar eller varor. Då måste människor kunna tillverka själv och det var precis vad de också gjorde. Då var händighet och kreativitet det viktigaste av allt. Lite av de sättet att tänka kunde spara både ekonomiska och ekologiska resurser idag. Kanske man kan låta bli att köpa ibland..

Andlighet och tron på det onaturliga!

Det är mycket sällan som jag pratar om andlighet eller om att "tro på gud". Jag hör inte till kyrkan längre, har inte hört dit på ca 3 år. Jag har absolut inget emot gud och jag är ingen ateist. Djupt inom mig har jag nog en tro på någon gud i någon form. Orsaken till att jag skrev ut mig var att jag tyckte inte jag hade någon nytta av att höra till kyrkan. Jag var ju aldrig dit, engagerade mig aldrig i några program där. Brydde mig inte om vad som stod i Kyrkpressen och vem som har blivit prästvigd osv. Jag är inte kyrkligt gift heller. Däremot hör mina barn till kyrkan och är döpta i den lutherska evangeliska kyrkan.

 

Så de här med andlighet då? Vad är det, finns det sånt? Även om jag inte är speciellt kyrklig av mig så är jag dess mera andlig och spirituell av mig! Det är starkt i mig och tycks faktiskt bli starkare ju äldre jag blir. Det är ändå ett ämne jag sällan pratar om och om jag gör då med vissa utvalda enbart. Orsaken till det är att, ja just det, det är lätt att bli dårhets förklarad om man berättar att man "ser spöken" .. Det känns inte heller rätt att tala högt och brett om sådana saker. Att hållas tyst är att visa respekt och värdighet mot oroliga andar.

Jag har inget speciellt behov av att få uppleva något onaturligt. Jag jagar inte efter sådant, men jag upplever sådant. Det går i perioder, ibland mycket och ibland inget alls. Så nu har jag berättat det för allmänheten! Nu vet ni. Sen kan man ju förstås fråga sig, är det så ovanligt då? Det tror jag faktiskt inte. Om människor saktade av tempot och så att säga "kände efter" lite mera så tror jag att många skulle märka att de innehar förmågan.  Det sägs att sådana här förmågor går i arv, det tror jag också att de gör. Min mormor var väldigt känslig. Hon såg gengångare och andar, "kände på sig" vad som skulle hända, kände igen platser som hon omöjligt hade kunnat vara på tidigare. Ja listan kan göras hur lång som helst.

De finns människor som skrattar bort såna här andliag förmågor. Det är ju upp till var och en hur man vill ställa sig till sånt. Jag brukar ändå försvara mig med motargumentet att "vi människor vet inte allt,vi ser inte allt och kan inte allt". Så en viss ödmjukhet är helt bra att ha.

Jag vet att jag ärvt min mormors andliga förmåga. Jag har antagligen alltid veta om det men kanske inte riktigt vetat hur jag ska ställa mig till det. Det har också tagit tid att veta hur jag ska hantera det. Ibland måste man också stänga av och inte ständigt vara "online".

De är inget märkvärdigt det är bara en viss känslighet och mottaglighet att ha en andlig förmåga. Så speciellt är det inte. Det ändrar inte heller mitt liv på något häpnadsväckande sätt, det är ju inte så att jag kan förutse nästa veckas lottonummer.

Jag och Sophie på kvällspromenad!

"Lite Pippi Långstrump" i varje rum???

Nu får det räcka med sorg och bekymmer! Visst har det varit en hel del tråkigheter men våren är på antågande och dags att rycka upp sig. Vi har en veranda som inte är den där gammaldags romantiska typen som vi helst skulle önska oss men ibland får man göra det bästa av det man har. I varje fall tills vi får råd att bygga om lite.


Verandan är antagligen byggd någon gång på 1960 talet och passar stilmässigt inte riktigt ihop med huset. Jag brukar ändå pynta upp den till våren och varje år får den lite olika interiör. I verandan experimenterar jag vilt!  I år går det nästan genomgående i grått. Jag har skojat med Peik då jag har svept runt med penseln och uttryck mig på följande sätt "lets go grey all the way"!   


För någon vecka sedan hade en av våra barn en kompis på besök. Då pappan kom efter tösen sin så gick vi på en liten guidad tur genom huset. Hans spontana uttryck var "det är lite Pippi Långstrump" i varje rum! Jag tyckte det var riktigt underhållande sagt  och tyckte inte det mista illa om kommentaren. Perfekta stilrena ytor är inget för oss. Här är det lite stökigt och bökigt men spännande och innehållsrikt!

Här kommer ett  bild potpurri med lite "Pippi" stämpel från två rum... fortsättning följer..

Kalle och Lotta har insikt och vi utsikt..

Undervisningsmaterial i hallen

Verandan i industri-lant stil i år

Grått grått grått..

Hemgjord anslagstavla med nostalgi

Grått grått grått..

Lampa i retrostil

Framtida lappa och laga projekt

Peiks farfar på väggen i hallen

Huller om buller på skänken i hallen

Sorg i pånyttfödelsens tid

Vårtecken

Oj oj oj de senaste halvåret har varit allt annat än trevligt här på Lillgård. Just då våren lite smått börjar visa sig så går vår 33 åriga islandhäst Barna Blesi bort. Så på ett halvt år har vi förlorat två hästar och en kanin. Nu är det ju så att de alla var ålderstigna så det det var ju inga märkligheter med deras död, men det är ju ingen större tröst.

 Jag hade en veterinär och titta på Barna blesi en månad före han bortgång och då konstaterades han frisk trots att han var mager och taning så visst blev det en överraskning att han sen ändå plötsligt går bort. Det är en märkligt tom känsla är det på gården då båda gamlingarna är borta. Fast ändå måste livet gå vidare och visst blir det en rejäl påminnelse om att inte ta någonting för givet och att leva här och nu! Vem har "tid" att göra det i dagens prestationsinriktade och tidspressade värld? 

Barna blesi i sin ungdom

Djuren lever i en annan verklighet än vi människor. Det är vad jag tror. Dom planerar inte och tänker inte framåt i tiden så som vi människor gör, eller gör dom? Dom verkar helt tillfreds med att leva här och nu för att nästa minut vara borta. Tar ingen stress inför morgondagen. Själv har min hälsa börjat tryta på grund av långvarig stress,  så jag umgås extra mycket med mina djur just nu. För att lära mig, just det..leva här och nu. Det är oerhört nyttigt, något som alla borde göra.

 

Barna blesi 33 år!

Jag hade fotograferat Barna blesi  massor den senaste tiden. Jag blev så glad då veterinären friskförklarade honom så jag tänkte skriva ett låångt inslag om honom här på bloggen. Nu blev det tyvärr inte så. Han var hästen som aldrig svek och som litade fullständigt på människor. En underbar häst med ett hjärta värt guld. Det finns massor att skriva om honom och en dag då det inte känns för tungt ska jag göra det men just nu är tiden inte inne för det. Just nu försöker jag finnas till för de som är kvar,  så mycket jag kan och... just det, hinner!

Djuren vintern och vardagen!

Bosse och Calletuppen

Då man har djur så får man stå i och jobba så det känns vintertid. Djuren behöver mera mat och bör serveras vatten också vintertid. Dessutom behöver de skydd mot köld och drag. Vardagen ätes upp av rutiner, allt man orkar och hinner med är det där nödvändigaste för att alla ska klara sig.

Höns är köldkänsliga, speciellt tupparna som fryser kammarna och påsarna under hakan rätt snabbt. Våra höns är lantrashöns och de borde klara sig lite bättre än de ädlare sorterna. Om de stämmer vet jag inte eftersom vi aldrig har haft de ädlare att jämföra med. Våra höns bor i den nedre våningen i ladugården.

Väggarna är tjocka och håller drag borta. Hönsen har mått bra där trots temperaturer på -26 grader ute. De har tillgång till värmelampor. I hönshuset behövs nog någon värme källa vintertid annars mår de små liven nog inte bra.

Till vänster Neisti och till höger Birta

Våra islandshästar Neisti och Birta har faktiskt fått ha täcken på då det var som kallast. Om de verkligen behöver det vet jag inte, kanske jag vill stilla mitt eget samvete enbart. De har i varje fall varit otroligt pigga och glada då de har varit kallt! De leker med varandra och verkar ha hur roligt som helst. Nu då det är blidare väder är tempot märkbart långsammare.


 

Cincin

Vi har haft en gäst här på gården några månader. En långbent och vacker häst av lite ädlare sort. Hon kallas Cincin. En känslig och klok häst är hon. Cincin hade ett mycket varmt och lyxigt täcke på sig då de var som kallast. Under hade hon ännu ett tunnare täcke till.  Det behövdes nog för hon tyckte inte att det var de minsta trevligt med köld. Nu har Cincin flyttat till ett annat stall som är rätt nära där ägaren bor och verkar trivas bra.

Åsnan Molly

Åsnan Molly gillar inte heller vintern och kölden. Molly har ett ylletäcke som jag sytt av en gammal filt. Ibland brukar hon också ha en gammal grå arméfilt på sig. De är kanske inte det vackraste men de fyller sin funktion. Dessutom vet vi ju att allt klär en skönhet. Molly älskar värme och solsken precis som sin ägare!

Molly-fåret

Våra får Molly-fåret och Iris-Doris är pigga och glada på vintern. De bor vintertid i ladugården med hästarna men är ute på dagarna. Får är ju väl utrustade för att klara våra vintrar, ändå har jag nog märkt att de fryser om näsan rätt så snabbt. Huden på fårets nos är tunn och rätt så utsatt.

 Hösten var ju rätt så varm och då märkte man nog att fåren inte tyckte om det. Med vintern  kom piggheten!

Iris-Doris

Fåren Molly och Iris-Doris är de mest underbara får. De följer en som hundar. Varje morgon promenerar de med mig eller Peik från ladugården till hagen och på kvällen snällt tillbaka. Får är härliga djur som kan bli hus sociala som helst.

Till vänster roliga Iris-Doris och till höger allvarliga Molly-fåret 

Den där romantiska bilden av att bo på landet med djur och natur runt omkring sig..Finns den, eller är den en påhittad bild av någon som aldrig varit i närheten av den? Finns det överhuvudtaget någon slags romantik runt allt de där? Det är självklart upp till var och en av oss men för mig är svaret nej. Vintertid finns det nog inget romantiskt i att bo som vi gör. Tvärt om faktiskt. Det är ett mycket jordnära och en daglig påminnelse om ingenting kan tas för givet. Däremot är bilden en annan på sommaren..eller.. njaa..