Att vara eller inte vara det är frågan!

Den tänkande skribenten

Det här med livsstil och identitet hänger ihop. De val vi gör styrs av vem vi är och vad vi har för ideal. Vad vi väljer att äta, hur vi väljer att klä oss och hur vi vill leva. Med vem vi vill umgås, pojkvänner med mera. Listan kan göras hur lång som helst. Jag har på senaste tiden tampas med någon slags kris i de här frågorna. Speciellt med mat frågorna.

Jag har tidigare varit en mycket bestämd vegan! Den där veganen som aldrig prutar på någonting. Aldrig äter animaliska produkter. Veganen som undviker kläder som är gjorda av djur. Veganen som föredrar soja produkter fram för allt annat.

Linus

En liten vegan lever fortfarande kvar i mig. Jag skulle inte ha några som helst svårigheter med att leva som vegan igen. Fast ändå gör jag det inte..

Jag förstår mycket väl de människor som väljer att bli veganer eller vegetarianer. Alla har ju sett de rysliga bilderna av  fruktansvärda "köttfabriker" som slaktar djur på löpande band. Usch och fyy vad hemskt! Ingen vettig människa vill väl understöda detta skit. Dessutom är djurhushållningen en oerhörd belastning för naturen. Inte blir det heller bättre av att regnskogen skövlas för få till odlingsmarker där det främst odlas djurfoder. Detta är ju dårskap av värsta sort. De här argumenten borde väl räcka till för att alla människor skulle välja vegan alternativet. I varje fall i de länder där det finns råd att välja. Ja eller räcker det? I så fall måste det här med närproducerat begravas för all tid och evighet. Som vegan är det viktigt att äta mångsidigt. Frukter och grönsaker var i varje fall högt på prioriteringslistan för mig då jag var vegan. Det är där det brister. Vi kan inte odla bananer, apelsiner, vindruvor året om i kalla norden. Möjligtvis då i växthus som drar hiskeligt med energi och belastar naturen. Tyvärr gäller samma sak med många grönsaker. De måste fraktas lång väg i från. Dessa resor är igen på bekostnad av naturen.
     

Växthuskrönet

 Sojan som produkt är intressant. I rätt så lång utsträckning används den som djurfoder. Det är synd för den är mycket duglig som mat åt människor. Problemet med sojan är att fraktas från sydliga breddgrader, bland annat Brasilien hit till oss. Det är ingen kort sträcka och inga små bilar och båtar som kör sojan hit till oss. De bilarna  dricker bränsle och avger avgaser. Visserligen  finns i dag Fairtrade, som står för både social rättvisa och miljöhänsyn. Så produkten i sig är det ju inte något fel. Resorna kvarstår dock. Skall vi frakta mat över halva jordklotet när vi har mat i vårt eget land?

Ägg som gårdens höna Bodil hade gömt..

 Det här att äta enligt årstid tycker jag är klokt. Då det finns inhemska grönsaker under sommar månaderna så är det klokt att äta dem. Lika så med svamp, bär och annat som finns i naturen. Kanske det är klokt att blicka lite bakåt. Så som jag oftast gör då jag söker perspektiv. Hur gjorde människor förr? Före de stora matmarketernas tid.

Förr togs allt till vara för det var knappt om allt. Åtminstone får jag lätt det intrycket då jag titta lite i gamla hemhushållningsböcker. Inget kastades bort. Det som kunde ätas skulle ätas.

Förr åt man kött som kom från den egna husgrisen. Den slaktades ofta till julen och som jag tidigare nämnt så togs allt tillvara. Köttet torkades eller saltades och förvarades i boden på gården. Stackars grisen som fick tillbringa julen på bordet...men den slapp i varje fall slakteritortyren och resan dit.  Inte hade den belastat naturen värst mycket heller då den mest levde på det som blivit över från hushållet.


  

En självsådd solros från förra sommaren

Bär och frukt var omtyckt även förr i världen. Fruarna syltade och saftade konserverade torkade. Skafferiet skulle vara fullt av läckerhet då vintern kom. För de människorna var det livsavgörande att ha ett fyllt matförråd till  vintern. Potatisen har också varit viktig även om den inte går så väldigt lång bak i tiden. Sedan var det ju mjölken som kunde användas som sådan. Den kärnades också till smör och omvandlades till ost.

Sädesslagen har ju också sin givna plats i människors kost, då i form av speltväte, luddhavre, ängshavre. Det är sädesslag som är arkeofyter dvs växter som kommit till Finland före 1600 talet. De är så kallade föregångarna till vår tids förädlade sädesslag.

Så med andra ord, är det så här man borde leva. Äta egna djur, plocka bär och svamp. Odla egna grödor? Kanske är det de mest naturliga alternativet?