En reflextion om hur det var då, ja, förr i tiden alltså!

Vår härliga utsikt här på kullen, den är vacker oberoende av årstid

Vintern kom på allvar nu. Snö är det ju inte speciellt mycket av men fruset och kallt är det. På vintern är det lite krångligare att bo på landet. Speciellt om man bor i ett gammalt hus som kräver att man eldar för att hålla värmen.

Dagarna äts upp av rutiner. Man lagar mat, matar djuren, sköter stallet, kör ved och, ja just det,  eldar. Man gör vad man måste och det andra får vänta, så enkelt är det.

Iskall sikt

För att klara livhanken här i norden har människor genom alla tider förberett sig för vintern.

Människor har samlat mat åt sig själv och husdjuren inför vintern. Till en del lever traditionen vidare ännu idag.Till exempel svamp och bär plockningen. Det är ju ett arv från tiden då människan var en jägare och samlare. Det arvet går ju mycket länge tillbaka i tiden men är ändå mycket aktuellt idag. Kanske det är någon slags "överlevnads gen" som säger oss att är en viktig handling? Spännande tankeexperiment tycker jag!

En liten värmande stråle

Konsten att konservera, torka och röka kött och fisk, förvara de odlade grönsakerna på rätt sätt var en livsnödvändighet förr i tiden. Så också att skaffa sig ett rejält vedförråd och tillverka varma kläder. Ja och mycket mera därtill. Det praktiska kunnandes betydelse var stor.

På gårdarna fanns stora förråd där maten kunde lagras i årtal. Redan på 1500 talet torkade man gädda, gös, braxen och sik. De staplades upp som ved i travar. Konsten att röka kött och fisk är en yngre metod att tillvara ta maten.  

Frusna öglor

Det som människor förr gjorde på vintern var tvättade. Ofta tänker jag på det då jag slår sönder isen i hästarna dricka kärl. Att en kall vinterdag stå där och slå på isen och plocka bort bitarna är att få den där ultimata kontakten med vintern, brrr. Då tänker jag ofta på dess arma kvinnor som förr i tiden stod och tvättade i iskallt sjövatten!

Tvätta byke gjorde kvinnorna ofta i mars och december. Det gjordes sittande på knä på en brygga eller stående till knäna i det iskalla vattnet! Om det var is på vattnet så fick man först hugga en vak. En sådan berättelse kan man läsa i boken Stora boken om livet förr : En torparflicka som tjänade på en bondgård 1905. "Det var så kallt att kläderna som vi klappade frös ihop och vi såg ut som isstoder. Så bar det då iväg hem den långa vägen, frusna, isiga och gråtfärdiga, men bykas skulle det..." (Stora boken om livet förr, J.Fredlund, 1981)

Iskallt och stenhårt