Det kilsågade golvet

Kilsågat golv i Villa Hyacint

Nu har äntligen Villa Hyacint golv i stora rummet. Rummet är cirka 25 kvadratmeter. Det är ju inte så där väldigt stort, men då man önskar sig ett kilsågat gammaldags golv så känns varje kvadratmeter.

Det känns endera i plånboken eller kroppen. Peik valde att det skulle "kännas i kroppen". Så han gjorde det själv, från början till slut! Tre stycken granar gick åt. Kilsågade golv har används sedan mycket länge tillbaka. De är nog det "ursprungliga" trägolvet.

  

Här ska det bli golv!

Förr i tiden var man väldigt mån om att kunna använda hela trädet maximalt. De kilsågande bräderna  är därför formade enligt hur trädet ser ut. Smala i toppändan och breda vid roten. Då man lägger ett kilsågat golv placeras plankorna omväxlande rot och toppända. På så vis hålls golvet i en rak linje hela vägen.

Ståtlig gran på ungefär 80 år

Vi har turen att ha några stora granar på vår mark. En del av dem börjar blir i rätt så dåligt skick och därför är det enbart bra att få bort dem innan de faller av sig själv. Granen försurar marken vilket inte heller är riktigt önskvärt. I varje fall inte på de ställen som de stod. De hör inte riktigt hemma där så att säga.

Riktskär och fällskär på plats..snart smäller det!

Utav tre träd fick Peik ut cirka 6 stycken stockar. En del i riktigt rejäla dimensioner. De bredaste planken är ungefär 35-40 centimeter breda...och det är snyggt!

Sågverket Timmerjiggen och sågen Jonsered Raket 621 från slutet av 1960 talet och Peik årsmodell 1975

Kvalitén känns på vikten! Svärfar Kalle får ta i med krafttag.

Peik har ett litet sågverk som heter Timmerjiggen och tillverkas av Logosol. Det är ingen högteknologisk dyr grej, men har fungerat rätt bra till det här projektet. Tack vare sågverket har vi nu de mest fantastiska golv! Det har tagit tid, massor med tid! Däremot har det enbart kostat lite bensin till sågen, vilket ju är en liten tröst. Så nu var det klart då, eller...? Njaaa efter att golvet har torkat, hyvlats, slipats, oljats, spikats polerats...suck tänk om man kunde ta det med ro..så där som katten..

Lucy och Lurifax tar sig en tupplur på fönsterbrädet

Höns kan samarbeta på hög nivå!

Tripp Trapp och en mörk Trull

En vecka efter påsk var det kläckt. Tre stycken kycklingar såg dagens ljus. En svart och två gula. Nog är det spännande vad djur förmår. Två hönor har samarbetat och ruvat på ägg tillsammans. Det har varit roligt att se dem ligga där tätt intill varann näbb mot näbb, dag ut och dag in.

Jag har tidigare trott att höns inte är så där värst intelligenta djur, men faktum är att jag har ändrat åsikt. De är nog inte så dumma som man kunde tro. En del färsk forskning har gjorts som påvisar det också.  Våra härliga hönsmammor kan bevisa det. De har ibland ruvat turvis. Då dem ena har ruvat har den andra kunnat gå och äta eller annars bara sträcka på benen.

Två mammor och tre barn

Dessa härliga hönsmammor har inte bara ruvat tillsammans utan sköter nu också gemensamt om de små. Den svarta hönsmamman Bodil är av den rastlösa sorten. Hon brukar lämna sina små i rätt så tidigt skede, så det här med att samarbeta med en annan hönsmamma är kanske inte alls så dumt faktiskt.

Ljusa hönsmamman Lina är otroligt skyddande och vänligt inställd till de små. Hon har tålamodet som krävs så här i början. Bodil vill för all del också ta hand om dem men det blir lite klumpigt ibland.

  

Stiliga profiler

Mammorna verkar inte heller ha nog skillnad vilken av kycklingarna de sköter om och värmer. De är alla lika välkomna till vem som helst av mammorna oberoende av färg. Det är härligt att se! Nära på rörande faktiskt. Inga tendenser till rasism här inte. Jag skulle inte vara förvånad, om det är tack vare det här fantastiska samarbete som de här dunbollarna överhuvudtaget har klarat livet. Våren har ändå varit rätt så kall och det är inte länge som kycklingarna skulle överleva i äggen om de blivit kalla.    

Här finns det hjärterum

Fantastiska dundertanter är dessa hönor! Nu får man bara hålla tummarna för att fortsättningen också blir  framgångsrik. Ett hem har kycklingarna redan bara de växer till sig lite först. Vi ska inte inte ha flera höns själv, de får inte bli för många. Något enormt stort hönseri vill vi inte ha. Det ska vara så många att man minns allas namn. Då är det passligt tycker jag.

Uppbyggnad av ett gammalt hus, tankar och kostnader

Det här med att bygga upp ett gammalt hus är som ett äventyr på gott och ont. Jag har försökt plocka ihop lite bilder från olika byggnadsskeden. Det är en aning irriterande att jag inte hittar några bilder alls då själva stommen d.vs. väggarna byggdes upp. Det var nämligen kanske de svåraste av allt. Peik fick fylla i nya stockar upp till fyra varv på en vägg. Det fanns inget kvar av original stockarna på den väggen eftersom de hade ruttnat bort. Då man studerar gamla bilder så är det mycket lätt att förstå. Det hörnet på huset var rejält under gatunivån, inte så märkligt att det inte fanns något kvar av stockarna.

Det saknades också en hel del stockar. Vart de hade försvunnit så vet vi inte, eller kanske de hade blivit förstörda då huset revs. Vi rev inte själva Villa Hyacint, utan köpte det som en stockstomme. Med facit på hand har vi konstaterat att det är bäst att riva och bygga upp själv. Då är det lättare att "lära känna" huset. Då är också sannolikheten att alla delar finns kvar vid byggnadsskedet. Vi var tvungna att köpa stockar från ett annat rivningshus för att överhuvudtaget få ihop det hela.  

Tips för de som vill bygga upp ett gammalt hus på nytt är att återanvända original delar till huset så långt det bara är möjligt. Det sparar både pengar tid och nerver. Återanvänd allt som bara går att återanvända. Det är också okej att återanvända gammalt virke från andra byggnader så länge som de är i bra skick. Då man måste köpa nytt material så blir det dyr. Dimensioner på virke skall vara av rejäla mått för att se klokt ut på ett gammalt hus. Då man blir tvungen att köpa det som nytt så svider det i plånboken.

Vi hade turen att till en del kunnat använda återanvänt material till takstolarna. De virket kom från en lada som revs här nära. Det sparade en liten slant.

En stor del takstolsvirke blev vi ändå tvungna att köpa nytt. Dessutom hade vi en yrkesman på plats och lagade taket. Upp till takhöjd  klarade vi oss med små utgifter. Därefter kostade huset märkbar mycket mera! Det kändes ändå rätt att tillåta takarbetet till en yrkesman. Taket är ju ändå "huvudsaken" som måste göras rätt.

Villa Hyacint har plåttak. En del av plåtarna hittade jag billigt på pryltorgen i den lokala tidningen. Nya plåtar som hade blivit över. Super glada var vi då. Resten av plåten köpte vi från affären.

Peik och jag har de mest fantastiska pappor! De har ställt upp i ur och skur. Inte nog med att de är trevliga, de är dessutom både duktiga och kunniga. Min pappa har nog inte tidigare riktigt förstått sig på de gammal husen. Han har nog föredragit nybyggen i första hand. Jag har ändå märkt en stor förändring i hans tänkande. Han är nu precis som vi och beundrar de rejäla gamla stockhusen som är gjorda med både kärlek och färdighet. Härligt tycker jag!

 

Jag har till stor del tagit hand om snickerierna på Villa Hyacint. Fönster arbete har det funnits i stora mängder. Många fönsterbågar har varit i mycket dåligt skick. En del har inte heller gått att rädda. Då har vi varit tvungna att låta en snickare tillverka nya. Däremot är nästan all inner bågar original. De har fina handblåsta glas som glittrar. Fönsterkarmarna har också varit i överraskande bra skick.

Fönsterdekorationerna är kopierade efter originalet. Genom att studera fotografier på huset har vi fått fram pyntet. Nu har Villa Hyacint aldrig varit någon rysligt utsmyckad stuga, men de få dekorationer den har haft skall vi försöka återställa. Hyacinten är inte riktigt lika hög som den var på den plats den tidigare stod. Orsaken till att vi inte byggde den lika hög var i första hand ekonomisk. Det skulle ha blivit märkbart mycket dyrare. Det måste ändå nämnas att det också finns en estetisk orsak, den skulle inte ha se riktigt klok ut om den var så hög där som den nu står, d.vs. på berget. Den står märkbart mycket högre upp i terräng i än någonsin tidigare.

Peik och jag har studerat Hyacinten på gamla fotografier otaliga gånger och har kommit fram till att den från början var en mycket liten stuga. Den måste ha blivit uppbyggd på höjden vid ett senare skede. Villa Hyacint är byggd på 1920 talet och då antagligen som en liten stuga i en våning.

Dagens projekt!

En stol med många användnings områden

Jag har en stol som kan vecklas ut till en stege. En sådan har jag köpt  för en tia på loppis för något år tillbaka. Den har haft en röd modern tjock och rinnig färg. Den skrapade jag bort i dag. Under den granna röda färgen fanns en brun lasyr liknande yta. Den är helt ok, så jag kommer att lämna stolen så, ingen ny målfärg.

Förr målade jag allt jag kom över. I dag känner jag mig nöjd med ett lite slitet utseende på möbler så jag väljer ofta att lämna dem så här.

En funktionell möbel

De här steg stolarna tycker jag är fantastiskt roliga. Varför finns ingen nytillverkning av sådana? Ja eller kanske det finns, jag vet inte. Otroligt praktisk och funktionell möbel. Min steg stol har stått i vårt hobbyrum sedan länge tillbaka. Då vi renoverade rummet fick den stå kvar. Den var fantastiskt bra att ha till hands då vi fixade väggarna och spikade upp nya elledningar. Då hobbyrummet var klart bestämde jag mig för att laga den fin. Så nu är den på gång.

 

Hälften brun och hälften röd

Jag har nu tagit bort den moderna färgen. Till det använde jag värmeblåsare och kniv. En av de saker jag fick lära mig i skolan, då jag studerade till målare (restaurering) var att inte använda kniv...och nu i dag, är det kniv jag använder då jag skrapar färg. Jag kanske inte är så lydig elev då, men jag tycker faktiskt att det blir ett fantastiskt fint resultat med kniv. Med en kniv får man bort färgen från alla skrymslen och vrån på en gång. Det är ju ändå värt att nämna att det inte skall vara en så vass kniv. Den får vara lite trubbig och medfaren.

   

Den olydiga elevens verktyg

Tre män och en veranda

Verandan för nerplockningen

På lördagen var det rivningsdag. Peik, min pappa och svärfar for till Kimito för att jobba på stugan som vi ska plocka ner. De röjde sly kring stugan och sedan började de numrera upp verandans alla delar. Därefter började de plocka ner den.

Pappa på taket

Det var en kall och blåsig dag. Jag valde att stanna hemma, efter som jag fortfarande inte är riktigt i form. Jag har fått "influensan som varar i fyra veckor". Visst mår jag bättre, men för säkerhets skull  försöker jag ta det lugnt.

Timrad detalj

Gubbarna hann precis med det som Peik hade hoppats på. Det vill säga att få ner verandan. Alla delar som kan räddas är räddade. Tyvärr är ändå en hel del virke i mycket dåligt skick och tyvärr inte användbart längre. Det är ändå inte tänkbart att slänga det eller elda upp det. Varför kanske någon frågar sig? Ja om man blir tvungen att nytillverka delar så går det märkbart mycket lättare om man har kvar originaldelen. Den må sedan vara rutten lite här och där..

Takstolar av annorlunda modell

Nackdelen med att spara alla delar som går att spara är ju att det blir ju en hel del material som skall köras på och förvaras. Trots att det bara är en liten veranda så är det otroliga virkes mängder som skall förvaras någonstans. Ibland blir man ju lite rädd då man märker det.

Verandan har en märklig form. Den är femkantig. Det är inte så vanligt, men det ger ett rätt så speciellt utseende åt huset. Ytterpanelen är rysligt fin. Bred spontad pärlspont. Tyvärr är den i rätt dåligt skick. Att låta tillverka ny liknande sådan panel är inte enkel. Antagligen inte billigt heller. Tur att det inte är något akut problem just nu. Vid uppbyggnadsskedet får man sedan hitta på något.

Taket är borta

Verandan är i rätt så dåligt skick på grund av att taket har läkt. Den har inte heller sköts om på otaliga år, där av är den rätt så sliten. Då ett hus inte längre underhålls och används då far det illa. Det finns inget som är underhållningsfritt i ett hus! Ändå är det fantastiskt hur väl det här huset har klarat sig. De skador som finns är enkla att spåra. Huset har fortfarande inte bjudit på några dåliga överraskningar.

  

Enbart några stolpar kvar

Det som är så roligt med gamla hus som inte har blivit sönderrenoverade är att de är så fantastiskt ärliga! Det är enkelt att se vad de är, på gott och ont. Det är enkelt att se alla skavanker och orsakerna till dem. Det är också enkelt att se kvalitéerna.  Som många gånger är fantastiska!

Stugan utan veranda

Virkeskvalitén är mycket bra i den här stugan. Den kan vara en delorsak till att den klarat sig sig bra trots bristande underhåll på senaste år.

Verandan visade sig stå på en timrad kista och det var ju en överraskning. Oftast brukar de ju stå på en sockel gjord av natursten. Den timrade kistans nedersta stockvarv var rätt dåliga och murkna. Däremot var alla andra delar i gott skick. Kistan var mycket avancerat byggd. Trappan som fanns inuti verandan var inbyggd i den timrade kistan. En finurligt och påhittig snickare har här varit framme!  Den snickaren hade en yrkesskicklighet som är av stora mått. Härligt tycker jag!

Veranda botten som är en timrad kista

Att vara eller inte vara det är frågan!

Den tänkande skribenten

Det här med livsstil och identitet hänger ihop. De val vi gör styrs av vem vi är och vad vi har för ideal. Vad vi väljer att äta, hur vi väljer att klä oss och hur vi vill leva. Med vem vi vill umgås, pojkvänner med mera. Listan kan göras hur lång som helst. Jag har på senaste tiden tampas med någon slags kris i de här frågorna. Speciellt med mat frågorna.

Jag har tidigare varit en mycket bestämd vegan! Den där veganen som aldrig prutar på någonting. Aldrig äter animaliska produkter. Veganen som undviker kläder som är gjorda av djur. Veganen som föredrar soja produkter fram för allt annat.

Linus

En liten vegan lever fortfarande kvar i mig. Jag skulle inte ha några som helst svårigheter med att leva som vegan igen. Fast ändå gör jag det inte..

Jag förstår mycket väl de människor som väljer att bli veganer eller vegetarianer. Alla har ju sett de rysliga bilderna av  fruktansvärda "köttfabriker" som slaktar djur på löpande band. Usch och fyy vad hemskt! Ingen vettig människa vill väl understöda detta skit. Dessutom är djurhushållningen en oerhörd belastning för naturen. Inte blir det heller bättre av att regnskogen skövlas för få till odlingsmarker där det främst odlas djurfoder. Detta är ju dårskap av värsta sort. De här argumenten borde väl räcka till för att alla människor skulle välja vegan alternativet. I varje fall i de länder där det finns råd att välja. Ja eller räcker det? I så fall måste det här med närproducerat begravas för all tid och evighet. Som vegan är det viktigt att äta mångsidigt. Frukter och grönsaker var i varje fall högt på prioriteringslistan för mig då jag var vegan. Det är där det brister. Vi kan inte odla bananer, apelsiner, vindruvor året om i kalla norden. Möjligtvis då i växthus som drar hiskeligt med energi och belastar naturen. Tyvärr gäller samma sak med många grönsaker. De måste fraktas lång väg i från. Dessa resor är igen på bekostnad av naturen.
     

Växthuskrönet

 Sojan som produkt är intressant. I rätt så lång utsträckning används den som djurfoder. Det är synd för den är mycket duglig som mat åt människor. Problemet med sojan är att fraktas från sydliga breddgrader, bland annat Brasilien hit till oss. Det är ingen kort sträcka och inga små bilar och båtar som kör sojan hit till oss. De bilarna  dricker bränsle och avger avgaser. Visserligen  finns i dag Fairtrade, som står för både social rättvisa och miljöhänsyn. Så produkten i sig är det ju inte något fel. Resorna kvarstår dock. Skall vi frakta mat över halva jordklotet när vi har mat i vårt eget land?

Ägg som gårdens höna Bodil hade gömt..

 Det här att äta enligt årstid tycker jag är klokt. Då det finns inhemska grönsaker under sommar månaderna så är det klokt att äta dem. Lika så med svamp, bär och annat som finns i naturen. Kanske det är klokt att blicka lite bakåt. Så som jag oftast gör då jag söker perspektiv. Hur gjorde människor förr? Före de stora matmarketernas tid.

Förr togs allt till vara för det var knappt om allt. Åtminstone får jag lätt det intrycket då jag titta lite i gamla hemhushållningsböcker. Inget kastades bort. Det som kunde ätas skulle ätas.

Förr åt man kött som kom från den egna husgrisen. Den slaktades ofta till julen och som jag tidigare nämnt så togs allt tillvara. Köttet torkades eller saltades och förvarades i boden på gården. Stackars grisen som fick tillbringa julen på bordet...men den slapp i varje fall slakteritortyren och resan dit.  Inte hade den belastat naturen värst mycket heller då den mest levde på det som blivit över från hushållet.


  

En självsådd solros från förra sommaren

Bär och frukt var omtyckt även förr i världen. Fruarna syltade och saftade konserverade torkade. Skafferiet skulle vara fullt av läckerhet då vintern kom. För de människorna var det livsavgörande att ha ett fyllt matförråd till  vintern. Potatisen har också varit viktig även om den inte går så väldigt lång bak i tiden. Sedan var det ju mjölken som kunde användas som sådan. Den kärnades också till smör och omvandlades till ost.

Sädesslagen har ju också sin givna plats i människors kost, då i form av speltväte, luddhavre, ängshavre. Det är sädesslag som är arkeofyter dvs växter som kommit till Finland före 1600 talet. De är så kallade föregångarna till vår tids förädlade sädesslag.

Så med andra ord, är det så här man borde leva. Äta egna djur, plocka bär och svamp. Odla egna grödor? Kanske är det de mest naturliga alternativet?  

Några bilder från gården en solig dag

Salen i ljus

De första..

En port till hagen som är gjord utan en enda spik

En stenmur som vi byggt på i cirka 5 år

Villa Hyacint får innertak i lilla rummet