Sorg i pånyttfödelsens tid

Vårtecken

Oj oj oj de senaste halvåret har varit allt annat än trevligt här på Lillgård. Just då våren lite smått börjar visa sig så går vår 33 åriga islandhäst Barna Blesi bort. Så på ett halvt år har vi förlorat två hästar och en kanin. Nu är det ju så att de alla var ålderstigna så det det var ju inga märkligheter med deras död, men det är ju ingen större tröst.

 Jag hade en veterinär och titta på Barna blesi en månad före han bortgång och då konstaterades han frisk trots att han var mager och taning så visst blev det en överraskning att han sen ändå plötsligt går bort. Det är en märkligt tom känsla är det på gården då båda gamlingarna är borta. Fast ändå måste livet gå vidare och visst blir det en rejäl påminnelse om att inte ta någonting för givet och att leva här och nu! Vem har "tid" att göra det i dagens prestationsinriktade och tidspressade värld? 

Barna blesi i sin ungdom

Djuren lever i en annan verklighet än vi människor. Det är vad jag tror. Dom planerar inte och tänker inte framåt i tiden så som vi människor gör, eller gör dom? Dom verkar helt tillfreds med att leva här och nu för att nästa minut vara borta. Tar ingen stress inför morgondagen. Själv har min hälsa börjat tryta på grund av långvarig stress,  så jag umgås extra mycket med mina djur just nu. För att lära mig, just det..leva här och nu. Det är oerhört nyttigt, något som alla borde göra.

 

Barna blesi 33 år!

Jag hade fotograferat Barna blesi  massor den senaste tiden. Jag blev så glad då veterinären friskförklarade honom så jag tänkte skriva ett låångt inslag om honom här på bloggen. Nu blev det tyvärr inte så. Han var hästen som aldrig svek och som litade fullständigt på människor. En underbar häst med ett hjärta värt guld. Det finns massor att skriva om honom och en dag då det inte känns för tungt ska jag göra det men just nu är tiden inte inne för det. Just nu försöker jag finnas till för de som är kvar,  så mycket jag kan och... just det, hinner!

Djuren vintern och vardagen!

Bosse och Calletuppen

Då man har djur så får man stå i och jobba så det känns vintertid. Djuren behöver mera mat och bör serveras vatten också vintertid. Dessutom behöver de skydd mot köld och drag. Vardagen ätes upp av rutiner, allt man orkar och hinner med är det där nödvändigaste för att alla ska klara sig.

Höns är köldkänsliga, speciellt tupparna som fryser kammarna och påsarna under hakan rätt snabbt. Våra höns är lantrashöns och de borde klara sig lite bättre än de ädlare sorterna. Om de stämmer vet jag inte eftersom vi aldrig har haft de ädlare att jämföra med. Våra höns bor i den nedre våningen i ladugården.

Väggarna är tjocka och håller drag borta. Hönsen har mått bra där trots temperaturer på -26 grader ute. De har tillgång till värmelampor. I hönshuset behövs nog någon värme källa vintertid annars mår de små liven nog inte bra.

Till vänster Neisti och till höger Birta

Våra islandshästar Neisti och Birta har faktiskt fått ha täcken på då det var som kallast. Om de verkligen behöver det vet jag inte, kanske jag vill stilla mitt eget samvete enbart. De har i varje fall varit otroligt pigga och glada då de har varit kallt! De leker med varandra och verkar ha hur roligt som helst. Nu då det är blidare väder är tempot märkbart långsammare.


 

Cincin

Vi har haft en gäst här på gården några månader. En långbent och vacker häst av lite ädlare sort. Hon kallas Cincin. En känslig och klok häst är hon. Cincin hade ett mycket varmt och lyxigt täcke på sig då de var som kallast. Under hade hon ännu ett tunnare täcke till.  Det behövdes nog för hon tyckte inte att det var de minsta trevligt med köld. Nu har Cincin flyttat till ett annat stall som är rätt nära där ägaren bor och verkar trivas bra.

Åsnan Molly

Åsnan Molly gillar inte heller vintern och kölden. Molly har ett ylletäcke som jag sytt av en gammal filt. Ibland brukar hon också ha en gammal grå arméfilt på sig. De är kanske inte det vackraste men de fyller sin funktion. Dessutom vet vi ju att allt klär en skönhet. Molly älskar värme och solsken precis som sin ägare!

Molly-fåret

Våra får Molly-fåret och Iris-Doris är pigga och glada på vintern. De bor vintertid i ladugården med hästarna men är ute på dagarna. Får är ju väl utrustade för att klara våra vintrar, ändå har jag nog märkt att de fryser om näsan rätt så snabbt. Huden på fårets nos är tunn och rätt så utsatt.

 Hösten var ju rätt så varm och då märkte man nog att fåren inte tyckte om det. Med vintern  kom piggheten!

Iris-Doris

Fåren Molly och Iris-Doris är de mest underbara får. De följer en som hundar. Varje morgon promenerar de med mig eller Peik från ladugården till hagen och på kvällen snällt tillbaka. Får är härliga djur som kan bli hus sociala som helst.

Till vänster roliga Iris-Doris och till höger allvarliga Molly-fåret 

Den där romantiska bilden av att bo på landet med djur och natur runt omkring sig..Finns den, eller är den en påhittad bild av någon som aldrig varit i närheten av den? Finns det överhuvudtaget någon slags romantik runt allt de där? Det är självklart upp till var och en av oss men för mig är svaret nej. Vintertid finns det nog inget romantiskt i att bo som vi gör. Tvärt om faktiskt. Det är ett mycket jordnära och en daglig påminnelse om ingenting kan tas för givet. Däremot är bilden en annan på sommaren..eller.. njaa..

Gott nytt år!

Ett gott nytt och händelserikt år alla läsare!

Bild tagen av Gia Fagerström år 2006. På bilden är ett naturväsen, se noga efter..

En reflextion om hur det var då, ja, förr i tiden alltså!

Vår härliga utsikt här på kullen, den är vacker oberoende av årstid

Vintern kom på allvar nu. Snö är det ju inte speciellt mycket av men fruset och kallt är det. På vintern är det lite krångligare att bo på landet. Speciellt om man bor i ett gammalt hus som kräver att man eldar för att hålla värmen.

Dagarna äts upp av rutiner. Man lagar mat, matar djuren, sköter stallet, kör ved och, ja just det,  eldar. Man gör vad man måste och det andra får vänta, så enkelt är det.

Iskall sikt

För att klara livhanken här i norden har människor genom alla tider förberett sig för vintern.

Människor har samlat mat åt sig själv och husdjuren inför vintern. Till en del lever traditionen vidare ännu idag.Till exempel svamp och bär plockningen. Det är ju ett arv från tiden då människan var en jägare och samlare. Det arvet går ju mycket länge tillbaka i tiden men är ändå mycket aktuellt idag. Kanske det är någon slags "överlevnads gen" som säger oss att är en viktig handling? Spännande tankeexperiment tycker jag!

En liten värmande stråle

Konsten att konservera, torka och röka kött och fisk, förvara de odlade grönsakerna på rätt sätt var en livsnödvändighet förr i tiden. Så också att skaffa sig ett rejält vedförråd och tillverka varma kläder. Ja och mycket mera därtill. Det praktiska kunnandes betydelse var stor.

På gårdarna fanns stora förråd där maten kunde lagras i årtal. Redan på 1500 talet torkade man gädda, gös, braxen och sik. De staplades upp som ved i travar. Konsten att röka kött och fisk är en yngre metod att tillvara ta maten.  

Frusna öglor

Det som människor förr gjorde på vintern var tvättade. Ofta tänker jag på det då jag slår sönder isen i hästarna dricka kärl. Att en kall vinterdag stå där och slå på isen och plocka bort bitarna är att få den där ultimata kontakten med vintern, brrr. Då tänker jag ofta på dess arma kvinnor som förr i tiden stod och tvättade i iskallt sjövatten!

Tvätta byke gjorde kvinnorna ofta i mars och december. Det gjordes sittande på knä på en brygga eller stående till knäna i det iskalla vattnet! Om det var is på vattnet så fick man först hugga en vak. En sådan berättelse kan man läsa i boken Stora boken om livet förr : En torparflicka som tjänade på en bondgård 1905. "Det var så kallt att kläderna som vi klappade frös ihop och vi såg ut som isstoder. Så bar det då iväg hem den långa vägen, frusna, isiga och gråtfärdiga, men bykas skulle det..." (Stora boken om livet förr, J.Fredlund, 1981)

Iskallt och stenhårt

God fortsättning på julen gött folk!

Vi firade julafton i salen igår. Du milde vilken stämning det var att samlas där. Vårt salsbord är fyra meter långt så det finns gott om plats. Bordet är ursprungligen från en skola och är ett bockbord som väger som synden.

Peiks och mina föräldrar var här och firade med oss. Min mamma tyckte att det liknade en sådan där "Carl Larsson jul" med alla levande ljus och och eld i kakelugnen. Visst måste jag hålla med henne.

Jag tror att vi aldrig har haft en sådan fin julgran som vi har i år. Den var en "julblomma" från vår granne. Så fin är den med massor av kottar. Det var nästan lite synd att pynta den, den var ju så fin naturlig. Fast självklart måste barnen få ha det nöjet att de får pynta den. Mest har vi halm dekorationer och annat naturligt pynt så den blev nog mycket bra ändå.

Nu har vi tänkt att vi skall hålla vår sal varm hela vintern. Tidigare år har vi mest använt den på sommaren och på julen. Däremellan har den fått stå kall och oanvänd på vintern. Så gjorde man ofta förr i tiden också. Då som nu handlade de enbart om ekonomi. Det vill säga, man hade inte råd att värma upp hela huset vintertid. Orsaken till att vi nu tänker lite annorlunda är att då den häftiga nyrenässans kakelugnen blir ordentligt varm så värmer den upp både salen och vårt sovrum. Kanske det ändå är oekonomiskt tänkt att inte använda den eldstad som kanske är mest effektiv? Så nu i år gör vi en test.

Välkomna att ta en titt in i vårt kråkslott!

Knacka på kråkslottets dörr..

Jag skrivit väldigt lite om vårt bostadshus här på bloggen. Orsaken till det är att mesta av Peiks och min  tid har gått åt till att bygga upp Villa Hyacint, bygga om ladugården, sköta djur och barn. Sen utöver det de dagliga sysslorna som på en gård med djur är många. Sedan måste man ju jobba också för att få allt att gå i runt. Det är inte alltid en enkel ekvation.  Nu har vi äntligen fått lite tid över att rusta på huset vi bor i också. Utvändigt har det inte ändrat speciellt mycket sen vi flyttade hit. Däremot har det nog skett en hel del förändringar på insidan. Barnen har äntligen fått egna rum. Det var verkligen en nödvändighet! Om barnens rum  kommer jag att skriva mera senare.

  

Nygammalt redan vid ingången

Vi har rivit bort dörren som går från verandan i i själva huset och ersatt den med dörrar som tidsenligt passar huset. Den tidigare dörren var en fanér dörr från 1950-talet som var låg och besvärlig att få fast. I många långa år har jag retat upp mig på den vansinnigt tokiga dörr. Nu är glädjen stor då huset äntligen har fått en entré som heter duga!

 De nuvarande dörrarna som Peik skickligt nog har byggt in i nya karmar är från början på 1800-talet och har kvar sin patina och charmanta slitage. Sedan skall Peik ännu bygga innerdörrar. Det är nog en nödvändighet för att ha en chans att behålla lite värme inomhus på vintern.

Värme är ju inget som man är direkt bortskämd med då man bor i ett hus som är en god bit över 100 år. Det drar kallt i alla knutar.. Väggen mellan huset och verandan har känts oerhört kall alla vintrar. Vi har nu fått svaret på varför. Den väggen saknade isolering! Veranda är inte heller isolerad så inte undra på att hallen i huset har varit hiskeligt kall. Nu isolerar vi väggen mellan huset och verandan riktigt rejält och hoppas på en förbättring.

Vi isolerar den med Ekovilla som är tillverkad av en slags pappersmassa. Den är både ekologisk och ofarlig för både villa, människor och djur. 

   

Kärleken till tofsar inspirerad av en tv profil..

Vårt bostadshus har aldrig passat in i min dröm om ett litet näpet lanthus på landet. Då vi flyttade hit tyckte jag det var både fult, bullrigt och opersonligt. Det var inte alls ett hus i min smak. Jag har alltid gillat små röda stugor och gör ännu det. Fast ändå börjar jag nog gilla vårt hus mer och mer. Mycket har vi ju format om. Till stor del har vi återställt rumsindelningarna, bytt ut alla innerdörrar till dörrar som passar till husets ålder. Målat, fejat och fixat lite här och där. Nu börjar det sakta ha effekt! Nu börjar jag också gilla det. Dessutom har jagnu  mer och mer börjat se fördelarna med de stora ytorna. Ju större ytor ju mera möjligheter finns det.

Ju mera vi fixar och formar huset ju mera påminner det om ett stor kråkslott! Underbart konstaterar jag skrattande! Vem vill inte ha ett kråkslott? De vill väl alla människor?!

Det kilsågade golvet

Vi har ett litet rum som är som ett förmak till salen. Det har jag tagit till mitt arbetsrum. Det rummet hade tidigare plastmatta på golvet och spånskivor på väggarna. I taket var också spånskivor. Under de fanns ett vackert tak med pärlspont. De tog vi självklart fram. Golvet tömdes på glasull och ersattes med spån. Sedan satte vi in brett kilsågat golvplank som målades med grå linoljefärg.

Mitt lilla arbetsrum

I rummet fanns inte mycket kvar av det gamla spännpappet under spånskivorna. Det var synd. Därför valde vi att lämnade stockväggarna synliga så som de var. Det ända jag gjorde var tvättade de med såpa och vatten.

Vitrinskåp av annorlunda modell

Vårt hus är fyllt av loppis fynd och arvegods. Ett gammalt hus ser enbart bra ut med en salig blandning av möbler. Enbart antikvitet är inge krav. Vårt senaste fynd är ett vitrinskåp som har stått i ett  läkarmottagningsrum. Skåpet är gjort helt i plåt och är hur fint som helst. Dit har jag plockat gamla fotografier, antika hattar och skor, Peiks stensamling och mycket mera.

Lite ljus här och lite ljus där

Jag gillar saker som är personliga och annorlunda. Färdiga Ikea lösningar är inget för mig. Ett hem är hem först då de återspeglar de som bor där. Vårt kråkslott börja sakta bli vårt hem och oj du milde vilket hem!

"Kakelugnsgubben" vaktar i salen

Jag önskar alla läsare en riktigt fin och trevligt jul! Njut av era personliga hem!

Dagen då allting stannade upp

För två veckor sen drabbades jag av en sorg som kändes ända in i hjärtat. Jag har alltid trott att hjärtesorg enbart är ett uttryck. Jag hade ingen aning att det faktiskt existerade på riktigt, nu vet jag bättre. Min älskade fjordhäst Sussie dog 27 år gammal. I en vecka efteråt så har jag faktiskt känt en märkligt värk i hjärtat. Riktigt hjärtesorg! Den finns på riktigt! 

Nog var jag ju medveten om att Sussie var gammal och att den här dagen skulle komma. Ändå blev det något av en chock. Min äldsta islandshäst är 32 år, hans kommande bortgång är jag beredd på. Det var jag däremot inte med Sussie  kanske för att hon inte ändrat varken utseende eller beteende. Hon har alltid varit lika på något märkligt vis. Sussie blev liksom aldrig gammal, hur nu det är möjligt?

Jag köpte henne för 15 år sedan.  Hon var hästen som ingen ville ha. Hon hade dåliga hovar, störningar i andningen, lynnesfel med mera. Sussie kom ursprungligen från Sverige och hade varit i Finland två år innan jag köpte henne. Killen som hämtade henne till Finland hade köpt henne på en hästmarknad i Sverige. Hon hade då varit i eländigt skick och litade inte på människor.  En veterinär rekommenderade att jag inte skulle köpa henne. Så vad gjorde jag då..köpte henne! Jag kunde inte låta bli! Hon var ju så karismatisk vacker och klok. Med facit på hand kan jag idag konstatera att det var en mycket lyckad affär att köpa henne. Hon blev bra,till och med  jätte bra. Nog fick jag tidvis kämpa men vi blev mycket goda vänner med åren.

De senaste 5 åren hade Sussie varit pensionär, i varje fall på deltid. Jag red  henne ibland på vår anspråkslösa ridplan i skritt och lite trav. Gjort lite volter och serpentiner enbart för att mjuka upp henne. För lite stel i sina rörelser hade hon alltid varit. Pigg och glad var hon alltid.

Sussie var min första häst och som jag redan tidigare nämnt så hade hon ett förflutet som kanske inte var av de ljusaste laget. Hon lärde mig på alla tänkbara sätt att tänka som hon. Om jag blev fåfäng och naiv så lät hon mig "veta hut" . Hon lärde mig att horsemanskip inte har någonting att göra med att "visa upp sig" eller visa upp de vackra rosa ryktborstarna eller nya ridbyxorna. Sussie lärde mig att horsmanskip är att kunna vara närvarande med hela sin kropp och själ. Ha ett öppet sinne och konstant var ödmjuk och vilja lära sig mera. Jag lyckades inte alltid.. men jag minns! 

Det är sorgset när människor dör. Då ett djur dör så känns det på ett annat sätt. Sorgen är minst lika stor men den är annorlunda. Djurens förhållande till oss är på ett annat plan. Ibland på ett djupare plan. De möter oss alltid med största ärlighet. De är som de är och krånglar inte till det i onödan. Kanske är det den där ärligheten och närvaron man sen saknar..