Det ursprungliga ljuset

Det enkla ljuset i sin ursprungliga form

Julen närmar sig och med den dyker det upp belysnings arrangemang här och där i alla tänkbara former. Så mörkt som det är här uppe i norden den här tiden på året så är det väl inte undra på att folk vill lysa upp alla vrån. Men ändå måste jag medge att ju äldre jag blir ju mera försöker jag faktiskt vänja mig med mörker. Det finns faktiskt en frid i att befinna sig i mörker också.

Där som Peik och jag bodde tidigare var det rejält mörkt på vintern. Hela lilla byn vilade i ett mörker vintertid. Där fanns inte så många året runt boende så därav var det tyst och mörkt. Vi hade en hund den tiden. Jag gick ofta ut och promenera med honom på sena kvällen. Ibland iklädd en rejält ful och tjock morgonrock. Där fanns ingen som såg någonting så vad spelade de för roll hur man såg ut. Ofta stannade jag och tittade upp i himmelen och oj vad mycket stjärnor det fanns. Många flera än jag någonsin tidigare hade sett.

Peik kommer från början från storstan, han gillade aldrig att bo i detta mörker, men faktum är att det gjorde jag. Jag tänkte ofta på hur mörkt det måste ha varit förr i tiden. Före det fanns elektrisk belysning. I små stugor på landet kunde härden vara den enda ljuskälla till och med en god bit in på 1900-talet. Många ville inte ens ha dess nymodighet, den ansågs vara farlig. I dag tar vi belysning för en självklarhet, tills det blir ett längre ström avbrott. Då förstår vi igen hur mörkt det egentligen var förr i tiden.

Det krokigaste ljus världen skådat..men brinner jämnt och luktar inget!

Någon gång i min ungdom så provade jag på att stöpa ljus till julen. Jag har länge tänkt att jag vill prova på hantverket igen någon gång. Fast inte ljus av stearin utan av talg. Skämtsamt brukar jag säga att jag inte är  intresserad av det som är gammalt utan av det som är föregångaren till det gamla. Med andra ord det som är urgammalt! Det är talg ljusen! Urgamla. De fanns långt före några förnäma stearinljus var påtänkta. Nu har vi gjort slag i saken och prövat tillverka dessa ljus. Snabbt går det inte. I hel dag höll Peik på med att rensa i dessa slaktrester och värma upp det. Då utvinns talgen. Lukten var fruktansvärd, själv blev jag allvarligt illamående. Peik klarade det däremot imponerande väl.

De första försöken...

Följande dag började vi stöpa. Till en början blev ljusen inte vackra. Nej de var både krokiga och sneda. Färgen där emot är underbart vacker. Inte vit och inte gul men någon slags gräddvit naturfärg. Efterhand blev de både rakare och finare och vi fick den där "känslan" för hur vi skulle göra.  Vi har använt ungefär hälften av blandningen så vi kommer att fortsätta någon kväll. Talgen måste hållas varm, vilket visade sig vara svårt då vi stöpte utomhus. För även om det är varmt ute så är det tillräckligt kallt för att stöp massan skall kallna och stelna. Ändå kan jag nog rekommendera att utföra det här pysslet utomhus, för det både droppar och rinner. Vi värmde massan ibland över öppen eld. Konsistensen blev då mera lätt flytande och det gick enklare att stöpa igen.

Före stöpningen är det viktigt att tillsätta ett konserveringsmedel som heter Alun. Det är ett slags konserveringsmedel som gör att ljusen inte härsknar. Vi valde att använda vekar som är tillverkade av bomull. Ursprungligen användes flätad lintråd och det kommer jag att pröva på nästa gång. Det är bra att gnida in veken med stöp massan först då kan man också forma veken rak . Det gör man genom att dra i ändan på den en liten stund.

 Det är bra att röra om i stöp massan då och då, den stelnar inte lika snabbt då. Börjar den kännas tjock och stel så bör den värmas igen.  Sedan doppar man och låter torka en stund, sen på nytt igen. Så småningom växer ljusen till sig och blir tjockare.

Talgljusen stöptes förr traditionsenligt några veckor före jul. Talgen hade utvunnits från slakten. Förr användes ju allt då djuren slaktades, inget fick gå till spillo. Talgljusen var en slags lyxvara som inte användes hur som helst. Enbart till högtider och då speciellt till julen. Då skräddare eller skomakare var på besök användes ljusen. Det var ända sättet att få någon slags arbetsbelysning åt hantverkaren. Förr tillverkades också sådan som kallades talgdankar. Då det enbart fanns lite stöp massa kvar på botten gick det ju inte att stöpa längre. Då lät man gjuta mindre ljus som kunde användas i lyktor.

  

Talg med sin vackra färg men fruktansvärda lukt

Den stora skräcken för Peik och jag var ändå att tända på det första ljuset. Skulle det brinna och fram för allt skulle det lukta så avskyvärt som det luktade då vi så att säga "brände fläsket"? Skulle det osa och bada i svart rök? Jag hade läst en massa skräckhistorier om dessa ljus och inget av dem visade sig vara sanna! Ett perfekt brinnande ljus står på köksbordet och doftar....ingenting. Aningen krokigt är det dock!

Ingen behaglig juldoft i det här köket då talgen tillverkas.