onsdag 21 januari 2015

Rivningsjobb på lördag!



På lördag far Peik och jag och fortsätta riva i huset som vi ska ska plocka ner. Resten av spånskivorna skall rivas bort i köket. De tar tid och energi så det heter duga. Själv har jag fått någon influensa, så jag låter som en hes kråka. Fast det är inget som hindrar mig från att göra lite rejält grovarbete för det. Den här gången ska jag med! Förra gången kunde jag inte följa med då jag var på jobb.

Det är inget nöje att riva spånskivor, de sitter ofta fast med tusen och en spikar. Skivorna lossar i små fragment oberoende hur man försöker lirka med kofot och hammare. Usch och fyy vad jobbigt, men det måste göras så är det bara.




De moderna materialen är ofta de som sitter fast hårdast. Tacka vet jag spänn papp, som är grovt papper. Ingen större kraftansträngning behövs för att få loss det. Det är nästan lite synd att riva bort spännpappet som fläckvis ännu är i gott skick. Trots att huset stått öde i väldigt många år. Spänn pappet är ett material som är hur vackert som helst på väggen och har tyvärr blivit rätt så bortglömt i djungeln av spånskivor och gyproc. Det enkla är många gånger det bästa. Varför krångla till det i onödan?

Det finns inte någon stor mängd moderna material i stugan. Det är enbart i ett rum som det finns spånskivor på väggarna. I resten av huset är det spänn papp och panel som gäller.





Det finns tyvärr också en hel del skräp liggande kring golven i stugan. En sorgsen syn är det då ett hus står öde på det här viset. De gamla stockhusen är mycket kvalitativa och värda att återanvända om inte förfallet är för långt gånget. Den här stugan ska nog räddas nu annars är det nog snart för sent.


Ingen vidare välkomnande veranda i stugan


Då Peik och min pappa var i stugan sist berättade Peik att det kändes lite kusligt där. Det kändes som om någon tittade på honom fast där inte var någon annan. Jag vet inte om min pappa kände lika, han sa i varje fall inget om det. Peik uttryckte det lite lustigt..."ja jag tycker att du kunde följa med nästa gång, för det är lite konstig känsla i huset..." I huset som Peik och jag bodde i tidigare så fanns det oroliga själar. Jag såg dem och kände av dem i mycket tidigt skede och så småningom märkte även Peik av dem. Till sin stora förvåning. Han trodde ju inte riktigt på mig nämligen. Efter lite egna upplevelser så trodde han.

Så vad är då oroliga själar? Inbillning eller verklighet? Alla har ju rättighet att tro vad man vill. En sak är i varje fall säker, om ett hus är 150 år eller äldre så har där bott en rätt stor mängd människor. Tänk så mycket det har hänt under dessa år, på gott och ont! Kanske det inte är så konstigt att där blivit kvar någon orolig själ som ännu har något att berätta..En vän till mig som kommer från Tibet gav mig det bästa av tips om jag träffar på en "från andra sidan" lyssna och visa empati.


Skrot och skräp



2 kommentarer:

Unknown sa...

Alltid lika intressant läsning! Lycka till med rivningen!

Karina sa...

Tackar tackar Kimmen roligt att höra